Hur gör djur?
Zoo är en smart och väldigt rolig föreställning som undersöker varför apor och björnar trollbinder människor.
Idé, regi och dramaturgi: Katariina Numminen. Koreografi: Anna Maria Häkkinen. Ljus: Minna Tiikkainen. Scenografi och kostym: Paula Koivunen. Ljud: Jouni Tauriainen. På scenen: Anna Maria Häkkinen, Kati Korosuo, Lotta Suomi, Tuomas Tulikorpi, Tuire Tuomisto, Sami Vehmersuo.
Föreställning på Zodiak i Kabelfabriken 11.3.
Katariina Numminens Zoo handlar mer om människor än om djur. Om dumma, men igenkännbara människor som står vid staketen i djurparker och glor. ”Kiss kiss”, ”Titta där kommer björnen!”, ”Vad gör den där apan riktigt?”.
Som replikerna avslöjar driver föreställningen med vår kommunikation. Katariina Numminens text bygger på ljudinspelningar som hon gjort i smyg på Högholmen i Helsingfors under två års tid. Resultatet är lustiga, banala dialoger som säger en hel del om oss människor och vårt sätt att kommunicera. Zoo är en smart och väldigt rolig föreställning, i själva verket är det sällan leendet lämnar mina läppar.
Klädda i käcka, neonfärgade fritidskläder framför ensemblen med Anna Maria Häkkinen, Kati Korosuo, Lotta Suomi, Tuomas Tulikorpi, Tuire Tuomisto och Sami Vehmersuo första delen av texten som en pjäsläsning vid ett avlångt bord på scenens mitt.
Man roas av allt fånigt människor kläcker ur sig. Ofta är det fråga om ett slags fatisk kommunikation där människan bekräftar sin egen och sitt sällskaps existens. Att iaktta apor som rumlar runt och björnar som badar tycks också ha en trygg, lugnande effekt. Så är djurets beteende rätt förutsägbart i djurparkens avgränsade områden. Visst är det ett slags teaterföreställning där djur tvingas spela djur för en människopublik.
Medan första halvan av föreställningen är mer textbaserad ger andra halvan rum för kropp och rörelse. Anna Maria Häkkinens koreografi är lekfull och intim. Ensemblen springer runt naken på scenen. ”Klatsch” låter det när handflator smäller mot bar hud. De är människodjur som tumlar runt, leker och omfamnas.
Problemet är att föreställningen är för lång. En del av stoffet i den två timmar långa föreställningen förefaller vara utfyllnad som tär på den fiffiga grundidén. Balett- och sällskapsdanspastischen är festlig att se på men ger inte så mycket substans.
Då gillar jag mer sättet på vilket Numminen och Häkkinen återskapar djurparkens logik med ensemblen som går runt i cirklar, iakttar och mekaniskt utbrister: ”Titta!”, ”Se där!” Rösterna som kommer från olika håll på scenen bildar ett trovärdigt sorl, så där som det låter när många människor ska vistas ihop på ett litet avgränsat område.
Två av skådespelarna klättrar upp för den branta spiraltrappan, når den högsta punkten i den enorma fabrikshallen. Där uppe tittar de ner på oss, vi människor som sitter på vårt apberg och glor.