Dystopi som inte berör
Den stora undergången som Laura Ruohonen varnar för i sin två och en halv timme långa profetia på Nationalteatern lämnar recensenten oberörd.
Text och regi: Laura Ruohonen. Scenografi: Kati Lukka. Kostym: Tarja Simonen. Musik: Riikka Talvitie. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Heidi Soidinsalo. Video: Timo Teräväinen. Koreografi: Liisa Risu. Mask: Jari Kettunen. På scenen: Heikki Pitkänen Katja Salminen Markku Maalismaa Petri Manninen Emilia Kokko, Sari Mällinen, Helmi-Leena Nummela (TeaK), Alma Pöysti, Martti Suosalo.
Premiär på Nationalteatern 5.3.
Burar åker upp och ner i mörkret. I dem står små människor vars hjälmar och neongula skyddsvästar avtecknar sig mot den svarta bakgrunden. Längst ner i grottan ska de plantera livsfarligt kärnavfall. Men håller urberget hemligheten, avfallet som är radioaktivt i upp till hundratusen år?
Visst lyckas Laura Ruohonen skapa ett underjordiskt rike på Nationalteaterns scen, ett grottsystem där hon kan spela upp sin moralitet om människans dumhet. Ofta är det en vacker värld vi ser, inte minst när ljuset leker på scenen, ordnar sig i diagonaler eller i ett skimmer som påminner om belysningen i ett akvarium. Lägg därtill Kati Luukkas scenografi där returflaskor förvandlas till bergskristaller och resultatet är en riktigt ståtlig scenbild.
Luolasto (”grottsystem”) börjar effektfullt med tre nornor som ger en iskall, poetisk lägesrapport om jordens tillstånd. Man känner igen Laura Ruohonens starka stämma och väntar på att en dramatisk stegring ska sätta i gång.
Men efter ett tag visar det sig att första akten är väldigt jämntjock. I andra akten hopar sig visserligen dramatiska händelser, men så tätt att man inte hinner ta in deras innebörd. Den stora undergången som dramatikern varnar för i sin två och en halv timme långa profetia lämnar mig slutligen ganska oberörd.
Abstrakt affär
Medan pjäser som Drottning K. och En egen ö engagerat mig emotionellt lyckas Luolasto inte beröra. Den känns alltför allmän och huvudpersonerna – arkeologen och väktaren – för abstrakta. Det hjälper inte fast man tagit in starka skådespelare som Alma Pöysti och Martti Suosalo för att gestalta dem. Jag köper heller inte romansen mellan karaktärerna, trots att en hisnande kyss avfyras flera meter uppe i luften i ett häftigt akrobatiskt nummer.
Det som piggar upp föreställningen är den komiska ingenjörstrion, ”kärnkraftslobbaren Posivas män”, som ska göra mätningar i bergrummet och utreda ifall man kan använda det som slutförvar.
Sari Mällinen är härlig som den grova bossen, trött på allt meningslöst humanistiskt dravel. Markku Maalismaas karaktär Myyrä (sorken) brister ständigt ut i gråt under arbetspasset. Heikki Pitkänen imponerar återigen med sin komiska talang i rollen som den unge adepten Asko som är gränslöst nyfiken på vetenskapens möjligheter.
Den roligaste scenen är den televiserade presskonferensen där Markku Maalismaas franska paleontolog dillar om kvinnliga könsorgan och Martti Suosalos torra strålningssäkerhetsexpert försöker avvärja kritiken med grått, meningslöst byråkratsnack.
Men sättet det allvarsamma budskapet framförs är problematiskt. Kärnkraftsfrågan engagerar starkt och jag skriver under kritiken, men den patetiska, predikande stilen får mig att rygga tillbaka. Jag längtar efter nya insikter och illusionen av att jag själv bidragit till att upptäcka dem, inte efter färdigtuggade argument som serveras på en bricka.