Skivrecension: Njutbara utsvävningar
Roope Aarnio, Emilia Lajunen och Veera Voima gör ny folkmusik som är lättlyssnad utan att vara simpel.
(Texicalli Records)
Trion Suo kommer redan ut med sin fjärde skiva – nutida folkmusik och kvalitet rätt igenom. En intim ensemble av detta slag ger verkligen musikerna möjlighet att breda ut sig och visa sina kvaliteter.
Roope Aarnios gitarr är själva husgrunden – han har mycket svängrum i speciellt harmoni och rytm. Emilia Lajunen hör till våra främsta folkmusikviolinister – hennes spel är rent och njutbart, men samtidigt har hon en speciell fränhet som man förknippar med spelmansstilen. Violinen kommer fint fram i mellanspel, och ibland fungerar den som snygg motvikt till sången, till exempel slängande in snabba löpningar under långa, lugna sånglinjer. Sångsolisten Veera Voima har ett mycket naturligt sätt att sjunga. Det är smeksamt och klockrent, och hon tycks njuta av vändningarna i texternas vackra gammaldags språk.
Suos låtar är lyssnarvänliga utan att för den skull vara simpla. Låtarna och själva klangbilden borde passa en bredare publik, man närmar sig gränsen mellan folkmusik och folklig schlager. En lyckad skiva, tycker jag. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mig vad det är som saknas och hur musik av detta slag kunde nå en lite bredare publik. Ibland flyter låtarna lite förbi i liknande stämningar, kanske kunde man ännu önska sig lite större kontraster och mer känslostormar.
Mest fäster jag mig vid Emon lupaus, där man suggestivt bygger upp en lång dramatisk linje sången igenom. Den lyriska Rihmanen gör också intryck, man låter skickligt instrumenten hålla sig minimalistiska och ge utrymme åt den eteriska sången.