Roligt och tragiskt om underhuggaren
Nationalteaterns Europaeus är framför allt en hyllning till litteraturen och språket som i Juha Hurmes hantering låter och smakar gott.
Text, regi och scenografi: Juha Hurme. Dräkter: Anne Kotola. Ljus: Juha Hurme och Hannu Lahtela. Ljud: Juha Hurme, Petra Poutanen-Hurme, Hanna Rajakangas. Koreografi: Saara Hurme. Musik: Petra Poutanen-Hurme och Hanna Rajakangas. På scenen: Antti Pääkkönen, Esa-Matti Long, Timo Tuominen, Taisto Reimaluoto.
Premiär på Nationalteatern 28.2.
Den här gången är det inte Elias Lönnrot som Nationalteatern firar på Kalevaladagen, utan David Emmanuel Daniel Europaeus (1820–1884), en språkvetare som i själva verket också bidrog till nationaleposet och det finska språket, men som i dag är tämligen bortglömd.
”Lönnrot har klantat till Kalevala!”, suckar Timo Tuominens Europaeus uppgivet.
Han är en luggsliten, sympatisk figur i studentmössa, nyss hemkommen från en av sina forskningsresor.
Europaeus samlar nämligen in runor i öst – i Karelen, Ingermanland och delar av Ryssland – och hävdar att dikterna och berättelserna är gemensamma för grannfolken. Det faller inte i god jord hos nationalromantikerna och bidrar till att han aldrig riktigt accepteras av det vetenskapliga samfundet. Ja, och så stammar han, kommer från anspråkslösa förhållanden, har alltför komplicerade förklaringar och anses allmänt udda.
Nu har regissören Juha Hurme gett honom upprättelse i form av ett poetiskt, roligt och underhållande porträtt. Det ska tilläggas att den två timmar långa föreställningen är härligt respektlös och icke-nationalistisk, så visade ju Europaeus att så många av gränserna vi dragit upp mellan människor är konstruerade.
Nationalteaterns Willensaunascen är inredd som ett pörte med plankgolv och stubbstolar. Det här är en utmärkt plats för Juha Hurmes grovhuggna estetik och buskisaktiga humor – en intelligent och väldigt rolig sådan, bör tilläggas.
Hurme har inte skapat ett regelrätt historiskt drama eller idolporträtt. Nej, hans föreställning är fragmentarisk, drömlik och fördjupar sig i tidsandan och en del av Europaeus tankar och gärningar.
Det här är också metateater, Europaeus påpekar att han är en konstruktion, en fantasi, på samma sätt som Kalevalas hjältar och händelser är ett uttryck för hur man efteråt velat gestalta historien.
Trion roar
Det hela börjar med att tre fennomaner håller en nattlig telefonkonferens. Taisto Reimaluotos, Esa-Matti Longs och Antti Pääkkönens komiska gubbar härjar runt i nattsärk och morgonrock. De kan inte sova på grund av det nationella uppvaknandet.
Trion kliver in i och ut ur olika roller och utgör nästan en egen ensemble, så samspelta och roande är de när de spelar allehanda dumbommar. Det är omöjligt att hålla sig för skratt när de framför språkforskaren August Ahlqvists berömda sågning av Aleksis Kivis Sju bröder där han upprörs av bokens ”narraktighet och barnslighet”.
Tji fick han.
Men samma etablissemang får Europaeus kämpa mot. Timo Tuominen gör ett mysigt porträtt av underhuggaren vars idéer ingen lyssnar på (till exempel att människans ursprung finns i Afrika). Han är nästan maniskt insnöad på forskning, men har inget intresse av att delta i något ”nationsbygge”, vilket sätter käppar i hjulet för hans karriär.
Europaeus är framför allt en hyllning till litteraturen och språket som i Hurmes hantering låter och smakar gott. Underfundigt och rytmiskt används finskan också i sångnumren som framförs av Petra Poutanen-Hurme och Hanna Rajakangas. Deras Duo Hurme ger föreställningen en musikalisk inramning, ett slags ironisk folksång.
Medan första akten är rätt hejdlöst rolig (också om det blir ett par övertramp) är andra akten allvarsammare och dramaturgiskt lösare. Här skildras Europaeus död (han svalt ihjäl i S:t Petersburg) sorgesamt, men utdraget. Mötet med Lönnrot – Antti Pääkkönen med blåvit kalott – utgör däremot en höjdpunkt.
Den lågmält skrytsamma Lönnrot räknar upp alla ord han gett det finska språket, men vill också göra kollegan Europaeus rättvisa. Trots allt har han också gjort sitt för språket i sina böcker och översättningar. Det lilla ordet tasa-arvo, jämlikhet, är ju inte ett så dåligt ord att lämna efter sig.