Musikrecension: Elegisk nostalgi och resignerad melankoli
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Alexander Vedernikov. Solist: Alexander Knjazev, cello. Schubert, Mjaskovskij, Hindemith. Musikhuset 28.2.
Helsingfors stadsorkesters fredagskonsert bjöd på ett rätt innovativt program, där Schuberts populära Femte symfoni följdes av två betydligt mer sällan spelade verk och den estetiska utvecklingsbågen gick från det allra första groende romantiska fröet till 1900-talsmusik, som under sin neoklassiska yta hyser ett nog så varmt bultande romantiskt hjärta.
Att den en gång så populäre Nikolaj Mjaskovskijs (1881–1950) musik efter hans död mer eller mindre försvunnit från repertoaren är en gåta. Den ogenerat senromantiska Cellokonserten från 1945 kunde i och för sig ha skrivits ett halvsekel tidigare, men dess elegiska nostalgi och resignerade melankoli, som ställvis för tanken till Elgar och Delius, känns alltigenom äkta och nog skall man ha ett hjärta av sten för att inte låta sig beröras.
Så inte minst som stycket denna gång gjordes av ryske toppcellisten Alexander Knjazev. Knjazevs apparition och spelsätt kan ge ett smått excentriskt intryck, men hur sagolikt vackert fick han inte sitt instrument att klinga och hur smakfullt musikaliskt och känslomässigt laddat var inte musicerandet överlag.
Genomhuman stämma
Det är inte så förfärligt många år sedan Esa-Pekka Salonens Finlandiahusframförande av Paul Hindemiths symfoni Mathis der Maler (1934) föranledde syrliga besserwisserkommentarer om varför han slösar sin tid på b-klassmusik. Tidens gång har dock verkat till Hindemiths fördel och även om det kanske är överdrivet att tala om en renässans tycks man i allt högre grad ha fått upp öronen för denna lika personliga som genomhumana stämma.
Tidigare chefsdirigenten för Bolsjojteatern, Alexander Vedernikov, har en imponerande meritförteckning och han visade sig uppgiften mogen med ett distinkt grepp om de musikaliska skeendena i samtliga kvällens verk. Mathis der Maler-tolkningen kändes speciellt gedigen och orkestern spelade på det hela taget utmärkt, även om den sista detaljmässiga finputsningen måhända lyste med sin frånvaro.
Vedernikov insisterade på att uppmärksamma samtliga repriser i Schubertsymfonin, vilket gjorde ett redan från början långt program ännu längre. På själva musicerandet fanns det dock inget att anmärka och Vedernikov, som lät podiet bäras in först till solistnumret, kommunicerade av allt att döma mödolöst med sina musiker.