Filmrecension: Sköna stämningar i svartvitt
Drama
Regi: Alexander Payne. Manus: Bob Nelson. Foto: Phedon Papamichael. Musik: Mark Orton. I rollerna: Bruce Dern, Will Forte, June Squibb, Bob Odenkirk, Stacy Keach.
Vitsord:
Tiden flyr. Bruce Dern etablerade sig en gång som en av de markanta profilerna i 70-talets "nya Hollywood", ofta rentav som psykopat eller besatt fanatiker. En mildare och mer stillsam men inte mindre egensinnig Dern möter vi i Alexander Paynes Nebraska, en tilltalande och stämningsfull road movie i Phedon Papamichaels stiliga svartvita fotografi.
Regissören Payne (som stått för uppmärksammade produkter som About Schmidt, Sideways och The Descendants) har begett sig till "the Middle American Heartland" varifrån han även själv kommer. Det slår en att Nebraska har en hel del gemensamt med David Lynchs briljanta och för regissören så annorlunda road movie The Straight Story (1999) med en fårad åldring som på en rattstyrd gräsklippare tillryggalägger en sex veckor lång färd från Iowa till Wisconsin.
Fårad och gammal är också Derns Woody Grant, dessutom dement och smått alkoholiserad. Woody stoppas av polisen på ett trafikstråk där han vandrar till fots. Sonen David (Will Forte) inkallas och det visar sig att pappa är på väg från Billings i Montana till Lincoln i Nebraska. Han ska håva in den vinst på en miljon dollar som meddelats per mejl.
Det gäller naturligtvis skräppost och ett billigt reklamtrick men Woody är omedgörlig. Och då även hustrun Kate (June Squibb) gnatar och föreslår ett ålderdomshem tycker David att en bilresa med pappa för "att håva in vinsten" kan fylla en funktion. Eventuellt behöver också sonen lite omväxling från sitt inte alltför framgångsrika försäljarjobb.
Så startar far och son sin resa beledsagad av kompositören Mark Ortons elegiska ackord. En resa genom ödsliga slätter och med barer och motell som anhalter. Än en gång kan man konstatera hur bildspråket i dylika odysséer nästan som en naturlag imiterar den store målaren Edward Hoppers "mood of loneliness". Men det svartvita fotot för även tankarna till 30-talets depressionsår och onekligen har Payne medvetet velat associera till dagens recession som drabbat småfolket och det provinsiella Amerika.
För Woody blir resan även en hemkomst till de trakter där han växte upp. Han möter broderns familj och många gamla bekanta. Vanligt enkelt folk fjärran från glamorösa Hollywoodsammanhang. Det utesluter inte en kalkylerad snikenhet då många vädrar morgonluft i samband med Woodys "vinst".
Först och främst är Nebraska ändå ett relationsdrama mellan far och son, en lågmäld och melankolisk återförening och förlikning. Bruce Dern sekunderas ypperligt av Will Fortes David vars liv inte riktigt blivit som han tänkt sig. Det var mycket han inte visste om fadern som även tog del i Koreakriget. För en ton som något lättar på stämningen står June Squibb som hustrun Kate som dyker upp på nytt under resan. Som t.ex. sekvensen med henne som ciceron på en gravgård i Nebraska.
Inte har Hollywood i motsats till vad många olyckskorpar hävdar glömt bort konsten att skapa meningsfull och verklighetsförankrad film i stället för artificiellt tingeltangel. Med Nebraska inhöstar Alexander Payne en ny triumf liksom det slutligen ändå blir en vinst för Woody.