Filmrecension: På irrfärder i folkrockens namn
Bröderna Coen har gjort en fascinerande tidsskildring som biter sig fast och vägrar släppa taget.
Regi och manus: Ethan och Joel Coen. Foto: Bruno Delbonnel. I rollerna: Oscar Isaac, Carey Mulligan, John Goodman, Garrett Hedlund, Justin Timberlake.
Vitsord:
När Ethan och Joel Coen långfilmsdebuterade för trettio år sedan var det fråga om en pastisch. Blood Simple hette filmen, ett lekfullt film noir-örhänge som visade att man visst kan äta kakan och ändå ha den kvar.
Sen dess har bröderna Coen flirtat med ett flertal genrer, bara för att med jämna mellanrum få till det på ett sätt som trotsar all beskrivning. Barton Fink (1991) var en sådan film, liksom The Hudsucker Proxy (1994). Och nu är det så dags igen, bingo.
Det handlar om Inside Llewyn Davis, en nog så originell skapelse som tar avstamp i 60-talets folkmusikscen. Året är 1961, tiden innan Bob Dylan (som visserligen har vägarna förbi) och den stora folkboomen, men musiken är ingalunda den enda inspirationskällan.
Man kan skönja ekon också av beatgenerationen, med allt vad det innebär av vägdamm, rastlöshet och naiva handelsflottedrömmar.
Oscar Isaac alias Llewyn Davis är den aspirerande folksångaren som försöker sig på en solokarriär med Gaslight Café i Greenwich Village som fond. Det går knaggligt, killen blir jämt och ständigt påmind om sitt förflutna i Timlin & Davis, ett radarpar vars historia slutade i strandskvalpet invid Washington Bridge.
I väntan på det stora genombrottet drar Davis från soffa till soffa, men de få slantar han förtjänar går till en abort. Musikerkollegan Jean (Carey Mulligan) har den dåliga smaken att bli gravid och Llewyn är en av de potentiella faderskandidaterna (pojkvännen Jim, gestaltad av Justin Timberlake, är en annan).
Ingen komedi
Fast nu vore ju detta inte en bröderna Coen-film ifall man inte drog till med en ”MacGuffin”, som för att lura tittarna och föra förhandlingen framåt. I det här fallet handlar det om ett kattskrälle som rymmer och styr in vår hjälte på de mest outgrundliga av vägar.
Trots detta, och trots alla de sedvanliga kryddorna – från excentriska gubbstruttar bakom jättelika skrivbord till kufiska bifigurer – är den nya filmen ingen komedi. De facto är Inside Llewyn Davies ett av bröderna Coens mest nyktra, minst snurriga verk – en film som det oaktat tar tittaren på sängen.
Det är inte bara det att filmen formmässigt är lurig, dramatiskt ”ofullständig”. Innehållsmässigt är det en oerhört rik karaktärsstudie som i inget skede gör sig skyldig till att romantisera den mytomspunna folkmusikscenen.
Filmfotografen Brune Delbonnel fångar ”The Village”, dess kyffen, gator och gränder, i ett blekt ”Jim Jarmusch”-ljus och när Llewyn Davis – inte den mest sympatiska av typer, konsten går framom människorelationer – tar sig an den vinterkalla snålblåsten går tankarna än en gång till Robert Zimmerman (och klädmodet på en viss albumpärm).
Tillit till musiken
Men gärna drar man en parallell också till beatgenerationen och dess rastlösa sökare, här representerade av jazzkisen John Goodman och hans chaufför (Garrett Hedlund) som av allt att döma är modellerad efter On the Road-profilen Dean Moriarty alias Neal Cassady (Hedlund spelar samma roll i spelfilmen av Walter Salles).
Det bäddar för en vemodig, tragikomisk odyssé som till synes saknar mål och mening. Ethan och Joel Coen däremot sätter sin tillit till musiken, detta på ett sätt som känns både äkta och autentiskt.
Filmen börjar och slutar med ett akustiskt nummer som framförs av Oscar Isaac själv. Karlen sjunger som en gud och trollkarlen T-Bone Burnett (Crazy Heart) producerar, varpå ljuv musik intar scenen.
Det är ett betyg som gäller för filmen även som helhet. Det här är kanske inte den mest populära, lätttillgängliga, av bröderna Coens filmer. Men det är en av de mest fascinerande, en tidsskildring som biter sig fast och vägrar släppa taget.