Konstrecension: Femton nyanser av ensamhet
Ingen människa är en ö eller? Helsingfors stads konstmuseum har plockat fram femton nutidskonstnärer ur sin samling under rubriken ensamhet. Ett osynligt ämne som tycks bli allt vanligare, men som också kan vara befriande och uppfattas olika.
Helsingfors konstmuseum, Tennispalatset. Till 13.7.
Det är mestadels frågan om melankoliska, monokroma verk som kuratorerna sammanfogat i museet första våning för att väcka debatt om ökande ensamboende, kontaktlöshet och isolering. I övre våningen visas lämpligt nog en stor Chaplin-utställning som också delvis tangerar ensamhet. Detta ger ett bredare omfång till det hela.
Är vi faktiskt mera ensamma i dagens värld? Eller är ensamheten något som finns rotat i oss från grunden? Redan i Bibeln prövades Adam och Eva av Gud med det värsta straffet: de blev utdrivna ur gemenskapen med Gud och fick inte stanna kvar i Edens lustgård. I gamla kulturer var det rent av ett straff att bli lämnad ensam eller isolerad.
På utställningen skildrar Helena Öst väntande hundar i sitt videoverk. Likt hundar är vi människor också flockdjur. I den postmoderna eran är vi i en mer komplex situation. Individen och individualismen betonas, vi vill förverkliga oss själva, vara unika.
Ensamhet förknippas oftast med övergivenhet och sorgsenhet. Det är i grunden en längtans tyranni, något som det gäller att frigöra sig från. Ändå pratar en flicka för sig själv i metron i Maarit Nevanperäs blyertsteckningar. Hon förtydligar att kollektivtanken är död och privatiseringen är här. Man drar sig in i sina egna sfärer hellre än delar tillvaron med andra, störd vill man ju inte bli. Ensamhetens rot behöver inte nödvändigtvis vara brist på sällskap, utan kanske lika gärna kan vara en oförmåga eller ovilja att tillägna sig det sällskap som står till buds.
Ensamhet i tvåsamhet
Ensamheten som upplevelse är inte lätt att beskriva, den är högst individuell. Det finns många olika sorters ensamhet, allt från en känsla till fysisk isolering. Man kan också känna sig ensam i en grupp. Malin Ahlsveds små narrativa, dagboksaktiga akvareller uttrycker mycket utan text. I utställningens teckningar visar hon hur det kan kännas att vara ensam trots att man lever i ett förhållande.
Vissa av verken tyder på ett mera socialt ställningstagande och strävar att skildra ensamheten på ett större plan. Gun Holmström har filmat digitala könummer på en bank, en arbetskraftsförmedling och på ett köpcentrum. Dessa flimrande anonyma siffror är sammansatta på ett minimalistiskt sätt likt en tidsbild. Helheten talar något om hur vi fjärmas från varandra, från det genuint mänskliga som finns i grunden av oss alla, via abstrakta tecken och konstlade attiraljer i tillvaron.
Ben Kaila visar känsliga svartvita fotografier av bostadslösa; bland annat en mor som håller en baby i famnen. Iiu Susirajas färgfotografi visar i sin tur en kvinna med en bullalängd som sin baby. Det får en att tänka på att det sist och slutligen kanske är mera acceptabelt att vara ensam och vara man. Ensamma kvinnor kan lätt förefalla udda och motbjudande.
Subjektets tillblivelse
Charlotta Östlunds skulptur av både blommande, vissna och konstlade blommor framstår som ett nutida vanitasmotiv. All ensamhet är inte av ondo. Att medvetet rikta sin uppmärksamhet och sitt intresse mot naturen kan vara ett första steg att arbeta sig ur sina ensamhetskänslor. Den självvalda ensamheten kan ge kraft och frihet.
I Heini Partanens ljudinstallation framkommer ensamma människors röster på nätet, direkt tagna från diskussionsspalter. Känslan av att vistas i cyberrymden nås i det mörka rummet där man får söka runt bland olika röstfragment i vrår och skrymslen. Partanens installation uttrycker något om en digital ensamhet, hur känslan av utanförskap ter sig i en värld där alla samtalar öppet inför ens ögon. Det är lättare att skriva hej på någons Facebookvägg än att ringa upp personen. Och snabbt som blixten kan man bli utfryst i detta enorma kontaktnät.
Taneli Rautiainens installation tar fram en ynklig silhuett gömd under en plastmatta. Det vill säga hela golvet är täckt av en beige plastmatta. Det får en att tänka på citatet Ingen människa är en ö... som slutar med … varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. För egentligen leder allt detta tillbaka till frågan om subjektets tillblivelse. Men det hela förefaller ändlöst i raden av verk med liknande tema. Metamorfosen, vägen och naturen fattas, det skulle vara en lättnad att också se hur individen kan ta makt över sig själv.