Konstrecension: Släta kinder och kraftiga käkar
Ljuv, vit marmor passar för kvinnor och barn, mörk brons för skulpturer av män, ansåg Emil Wikström vars verk visas på Åbo Konstmuseum.
Åbo Konstmuseum. Till 27.4.
Guldålderns mest populära skulptör Emil Wikström (1864–1942) har inte stått sig riktigt lika bra som många andra av periodens uppburna konstnärer. Efter självständigheten blev han mindre efterfrågad, hans verk var romantiska på ett sätt som blev föråldrat i och med modernismens utveckling.
Wikström är mest känd för sina offentliga verk, bland annat lyktbärarna vid järnvägsstationen i Helsingfors, statyn av J. V. Snellman i Kronohagen och gavelfrisen på Ständerhuset.
Han studerade konst i hemstaden Åbo och sedan i Helsingfors. I Wien påverkades han av klassicismen och i Paris, där han delade lägenhet med Gallen-Kallela, upptäckte han realismen. Resultatet för Wikströms del blev en idealvärld med klassiska förtecken och finsknationalistisk knorr.
Behag och obehag
Utställningen på Åbo Konstmuseum heter Skönhet i sten och speciellt i hans marmorskulpturer är denna skönhet är så ljuvt romantisk att behaget riskerar slå över i obehag.
Barn och ömma mödrar har så onaturligt släta kinder att det är skrämmande. Effekten passar en skulptur med en döende flicka – hon ser ut att drunkna i sängkläder av marmor.
Emil Wikström tyckte att den vita marmorn passade för motiv som kvinnor och barn, i porträtt av män använde han mörk brons. Och när det gäller mycket små barn kan jag hålla med – hans första arbete i marmor, Oskuldens sömn, är bedårande.
Men han mejslar fram tidens könsroller på ett sätt som faktiskt blir skrattretande. Utställningen understryker uppdelningen genom att gruppera skulpturerna i mansrum och rum för kvinnor och barn.
Kraftfulla män
I karlarnas rum finns bland annat en muskulös, strejkande man med kraftig käke, en skäggig tänkare, en senig krigare och en stiliserad hästtämjare. Männen ger uttryck för styrka och beslutsamhet, medan kvinnornas former försiktigt tittar fram ur marmorn som delvis lämnas obearbetad. De är fångade i blocket.
Det är uppenbart att Wikström var en skicklig skulptör och i något avseende en föregångare – han byggde Finlands första bronsgjuteri i sin ateljé Visavuori. Men hans idealvärld känns främmande i dag.
På utställningen finns också verk av Gallen-Kallela, Pekka Halonen och Albert Edelfelt, den krets Wikström var aktiv i. Varför har dessa stått sig så mycket bättre? Kanske för att Wikströms skulpturer är så utpräglat idealiserande. Något ärligt och tidlöst om att vara människa saknas, eller åtminstone försvinner i en romantiserande lyster.