Mogna damer drar fräckisar
Oneliners regnar över publiken, men buskisen blir tidvis påfrestande när Svenska Teatern sätter upp Carin Mannheimers I sista minuten.
Text: Carin Mannheimer. Regi: Maria Sid. Scenografi: Erik Salvesen. Koreografi: Saku Mäkelä. Dräkter: Hanne Horte. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. På scenen: Veronika Mattsson, Christina Indrenius-Zalewski, Sue Lemström, Thomas Backlund, Mikael Andersson, Hellen Willberg, Ann-Louise Lönnquist.
Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 25.2.
Äldre kvinnor är de flitigaste teaterbesökarna. Därför är det utan tvekan motiverat med en föreställning som handlar om just äldre kvinnor – och ja, på Svenska Teaterns scen får också en äldre man plats trots att han inte har det helt lätt bland de frispråkiga damerna. ”Han kan ju inte ens spela bridge”, konstaterar Veronika Mattssons ampra Marianne.
Den svenska dramatikern och regissören Carin Mannheimer (född 1934) drar en lans för gamla människors integritet och rättigheter i sina pjäser och tv-serier.
I sista minuten från 2011 är en feelgoodpjäs om tre väninnor – Veronika Mattsson, Sue Lemström och Christina Indrenius-Zalewski – som regelbundet möts för bridge och begravningar.
Skådeplatsen är en ståtlig men luggsliten våning där änkan och den före detta journalisten Marianne bott i femtio år – nu riskerar hon bli av med sitt hem när hyreshuset ska förvandlas till husaktiebolag. Ju äldre Marianne blir desto mer medveten blir hon om att samhället inte ställer upp för ”gamla tanter” – med andra ord har pjäsen också mörka undertoner.
Rutinerna förändras drastiskt när en änkling – Thomas Backlunds öron-näsa-hals-läkare Per – börjar dyka upp på damernas träffar. Dessutom får Marianne besök av hemtjänstens allt-i-allo Staffan (Mikael Andersson) som har med sig ungdomlig espri och ser till att brandvarnarna är på plats.
Under bältet
Flera prima onliners regnar över publiken, till exempel: ”Änklingar ska man kasta sig över vid begravningskaffet på församlingshemmet. Dom går åt lika fort som smörgåstårtan.” Det blir också en hel del under bältet-skämt, man räds inte för att frimodigt skoja om pessar, Viagra eller inkontinens.
Pjäsen har emellertid dramaturgiska brister, till exempel är den på en del ställen utdragen och saknar en egentlig vändpunkt. Maria Sid lyckas ändå få in tempo och sköta scenväxlingarna smidigt på den snurrande vridscenen. På så sätt går den här föreställningen fram i en lite raskare takt i jämförelse med Stadsteaterns finskspråkiga uppsättning från i höstas.
Ibland mynnar föreställningen ut i renodlad buskis och tidvis känns greppet onödigt förlöjligande. Det är ett övertramp att använda n-ordet på scenen, även om det handlar om att skämta om de bekanta Brunbergska chokladpralinerna. Jag förstår heller inte varför vi egentligen ska skratta åt att homosexuella vill gifta sig och skaffa barn år 2014.
Inte homogen
För mig är det svårt att avgöra hur väl den här föreställningen faller målgruppen i smaken.
Visst biter humorn flera gånger och åtminstone skildras gamla människor inte som en homogen grupp. Alla karaktärer har tvärtom helt olika behov – Sue Lemströms Solveig är sugen på romantik, medan det sista Marianne önskar är agera hushållerska åt en ny gubbe. Christina Indrenius-Zalewskis Annlouise är trött på sin karl som snarkar och ser på tv-sport på högsta volym, allt hon vill är att ha ett eget rum. Per får i sin tur möjligheten att äntligen hitta sig själv.
Det är också en äldre människas perspektiv som står i centrum, i själva verket är det mest jobbigt när dottern Kristina (Hellen Willberg) tjatar, fast vi vet att hon menar väl.
Medan den piffiga Solveig är ordentligt karikerad, erbjuder Marianne mer identifikation. Veronika Mattsson gör ett fint jobb när hon med humor och allvar förmedlar sin karaktärs livskris på ett sätt som gör den begriplig också för en trettioårig åskådare.
För vem vill vara en person som ingen lyssnar på? En person vars livserfarenhet underskattas och som inte får de välfärdstjänster hon jobbat för hela sitt liv? En fråga som också borde engagera unga människor. Håller vi ut tillräckligt länge kan det nämligen gå just så illa.