Bokrecension: Låt barnen få föräldrar av bästa slag
Anna Rotkirch har skrivit en provocerande och stimulerande bok om våra evolutionsbiologiska förutsättningar. Där samsas det naturliga, det vanliga och det möjliga i fråga om mänskligt familjeliv.
Schildts & Söderströms 2014
Anna Rotkirch är forskningsprofessor vid Institutet för befolkningsforskning vid Väestöliitto. Hennes akademiska bas finns i socialvetenskaper och kvinnoforskning. Under det senaste decenniet har hon vidgat sitt perspektiv mot evolutionsbiologin, det vill säga studiet av de evolutionära processerna som styr livets utveckling: naturligt urval och genetik.
Amatörer gör ibland misstaget som biologer sällan gör – att tolka biologiska fakta fundamentalistiskt, som ett uttömmande svar om hur det ”egentligen” är, den bokstavliga ”sanningen om oss” som blottas när man putsar bort allt kulturellt krafs. Men Rotkirch är alltså ingen amatör, hur förtjust hon än verkar över sitt biologiska, demografiska och antropologiska källmaterial. Hennes bok Tillsammans. Om familjelivets härlighet och svårighet genomsyras av en vänlig ”å ena sidan, å andra sidan”-hållning, där evolutionsbiologins rön erbjuder värdefull information om en av de komponenter som, bland många, formar våra liv. ”Som tur är, är våra mest arttypiska egenskaper nyfikenheten och förmågan att lära” som Rotkirchs formulerar saken.
Jag skulle gärna formulera saken ännu mera tillspetsat: arttypiskt för oss människor är den enorma påhittigheten när det gäller att tillämpa och påverka våra förutsättningar, att uppfinna variationer och anpassa oss till förändring.
Psyket då?
Som ett viktigt redskap här har vi vår invecklade språkliga och begreppsliga förmåga, som producerar berättelser, tolkningar, metaforer, poesi, lögner, epifanier, tröst, hjärnspöken, moraliska och estetiska överväganden, andlighet. Allt det här i oupplösligt samspel med det vi kallar affekter, känslor och kunskap.
Någonstans här finns Rotkirchs blinda fläck. Hon framställer oss ingalunda som en demografiskt uttolkbar massa av biologiska individer i färd med att med hormonerna som indikatorer sprida gener med förökningsframgången som primärt mål. Men hon verkar besynnerligt ointresserad av, rentav avog mot, det jag skulle kalla djupet av vårt psykiska liv. Hellre talar hon om psykets mest representativa uttolkare, Viljan och Förnuftet.
Till exempel påståendet om människans krigiska natur, svårt att entydigt vederlägga med evolutionsbiologiska argument, bekymrar henne inte: ”Vare sig våld eller svek hör till vår natur eller inte, har varje individ alltid sin egen vilja och sitt eget ansvar.” För all del, men varje individ har också sin egen historia av frustration, besvikelser, emotionella trauman, läkning, tröst och kompensationer. Våra parförhållanden eller våra föräldraskap – våra djupaste känsloupplevelser – tacklar vi olika också beroende på våra olika personhistoriskt konstruerade psyken.
Det här kan inte avfärdas som resultat av psykoanalytisk minnesfabrikation. Ett besök hos en zonterapeut (sic!) som serverar gottköpspsykologiska tolkningar av muskelspänningar kan inte heller användas till någonting om man vill argumentera mot psykoterapi av den psykodynamiska skolan, vilket Rotkirch på finska socialvetenskapares vis verkar vilja göra.
Men jag är ganska förtjust i boken så jag har överseende med dessa skönhetsfel, och försöker dessutom blunda för att Katja Bargums översättning till svenska tyvärr är milt sagt ofärdig.
Jag läser i stället med siktet inställt på bokens infallsrika upplysningsprojekt. Den är en guldgruva av uppmuntrande och chockerande kunskaper.
Mamma, var stolt!
Först av allt mammaboosten – tesen ”mödrar betyder mest”, förkortat MBM. Barn överlever bäst sina första levnadsår om de har en mamma, visar historien och antropologin. Och inte vilken mamma som helst – dåliga mammors barn riskerar att dö och inte föra deras gener vidare: ”Alla de miljoner barn som antingen dött eller överlevt har bidragit till att dagens mödrar ofta är ganska bra mammor: tillräckligt kärleksfulla, omhuldande och försiktiga, tillräckligt rådiga och duktiga på att hitta föda och skydd. Just barnets intressen har format moderns beteenden: barnets röst så att säga talar i egen sak inne i modens psyke. Eftersom mödrar betyder mest för barnet, har just barnets behov i hög grad kunnat forma kvinnornas beteende.”
Men, påpekar Rotkirch flera gånger, det här betyder inte att det är vare sig naturligt eller nödvändigt att mor och barn vistas dag ut och dag in isolerade från andra vuxna. Det betyder inte att inte andra vuxna skulle vara nödvändiga. Hon myntar begreppet ”gemensam fostran”, där alla drar nytta av att det finns flera vuxna i barnets närhet.
”En väsentlig del av moderskapet också hos människan är att fungera som en bro mellan barnet och samfundet. Till det hör också att ordna hjälp med barnskötsel.”
Lär dig bli pappa!
Det biologiska moderskapet – graviditet, förlossning, amning – har en hormonell komponent som ger mamman ett litet försprång i anknytningen till barnet. Men Rotkirch visar åter att människans förmåga att modifiera sina biologiska förutsättningar är väldigt stor. Vill man så kan man, trots lägre halter av prolaktin och vasopressin. ”Men det verkar som om män reagerar svagare och senare än kvinnor på stimulans från babysar. Det är först när mannen redan har erfarenhet som pappa som han börjar reagera snabbare på barnet.” Detta visar de inte alltför många mätningsbaserade undersökningar som finns. Pappor får alltså jobba lite mera på anknytningen än mammor, men varför skulle de låta bli?
”Pappa, ta ledigt” uppmanar Rotkirch i en rubrik. Ömsint och omvårdande faderskap är inte någon feministisk 1900-talsuppfattning, påminner hon också. Spår av det finns överallt i historien och antropologin, fast det kanske aldrig varit en massivt dominerande kultur.
Sen finns det förstås män som vigt sitt liv åt att hålla testosteronnivån hög – de ska undvika umgänge med sina barn när dessa är små. (Men jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket av all den gammelmansmisär vi ser i dagens samhälle – med ensamhet, ilska, sjukdomar och tidig död – som kunnat undvikas om flera pappor gett fan i det heliga testosteronet och tränat in lite faderskapsfärdigheter i sin ungdom.)
Enligt Rotkirch följer adoptivföräldrars anknytning till barnet i stort sett pappans.
Övning ger färdighet också i kärlek, genom positiv interaktion inlärs lyhördhet, i vanliga lyckliga fall kommer barn och förälder in i en god cirkel av eskalerade belöningar, ömsesidigt.
Jag kan förstå att nyblivna adoptivföräldrar kan ha intressantare saker för sig än att ge blodprov stup i kvarten, men spännande vore att veta mera om hur just den anknytningen går till, hormonellt och upplevelsemässigt.
Kärnfamiljen får guldmedalj!
En av Rotkirchs teser är att det faktiskt är en lottovinst för ett barn att få växa upp i en fungerande kärnfamilj. Det här är eldfarligt: ”Vill man rangordna familjerna enligt hur bra barnen mår, får kärnfamiljen guldmedalj. På andra plats kommer den ensamstående mamman. Bronsplatsen går till nyfamiljer som består av mamman och en styvpappa.”
Man kan trösta sig med att alla ändå får medalj och att skillnaderna inte är hemskt stora – och en del av dem förklaras kanske med inkomstskillnader.
Rotkirch vill uttryckligen inte på något sätt utesluta homopar ur familjelyckans och det goda föräldraskapets sällhet: ”Med kärnfamilj menar jag här en familj som består av två ursprungliga föräldrar: föräldrarnas kön spelar ingen roll. Heteroföräldrar klarar sig faktiskt enligt vissa undersökningar lite sämre än lesbiska kvinnor. Det ger en intressant antydan om att pappans stora betydelse för barnets utveckling inte beror på att han är en man, utan på att han är en annan ursprunglig förälder vid den biologiska mammans sida.” (Min kursivering)
Rotkirch redogör för undersökningar av väldigt olika dignitet, små sampel samsas med stora och anekdoter med systematiskt material, vilket är ett problem. Men infallsrikedomen är ett plus.
Här berättas intressanta saker om mor- och farföräldrars, syskons, kusiners och vänners betydelse för människans rika och mångskiftande socialitet.
Mitt exemplar av boken är fullklottrat med understrykningar, utropstecken och frågetecken i marginalerna.
Skriker man åt sitt barn höjer man dess kortisolvärde och det är alltid illa – som jag har skrikit!
Mormödrar tenderar att ha bättre tillgång till barnbarnslycka än farmödrar – här är jag chanslös.
Det är på riktigt bättre för barnen att hålla ihop för deras skull i ett trist äktenskap än att skilja sig för egen kärleks skull – jag erkänner medhjälp till brott.
Det här är känsliga saker.
Många av Rotkirchs slutsatser är provocerande, eller – som MBM-tesen – livsfarliga som politiska argument i fel händer. Själv verkar hon med all sin kunskap om det naturliga, det ovanliga och det möjliga, definitivt inte ha något emot vare sig pappaledighet eller dagis, tvärtom. Men radikaliteten ligger kanske i det här:
”Den finska debatten om nedskärningar i vårdledigheten och den subjektiva rätten till dagvård ger fel grundsignal, och har dessutom varit virrig och motstridig. Jag skulle önska att vår givmilda familjepolitik skickade ut klarare signaler till barnfamiljerna: Vi erbjuder långa ledigheter, goda tjänster och lämnar ingen förälder helt ensam. När medborgarna lever till hundra är det kanske inte ett så stort hot mot nationalekonomin att en del av dem sköter barnen hemma under några år.”
Rotkirch antyder alltså att alla föräldrar – kvinnor och män, biologiska och adopterande, hetero- och homosexuella – har rätt att pussla ihop ett liv där de både hinner arbeta och älska, slappa och stressa tillsammans med sina närmaste, i samklang med sin fortplantningsnatur. Hur hisnande är det?