Skivrecension: Udda duo gör lättsmält pop
På popduon Broken Bells andra platta kan man höra tydliga spår av såväl 1980-talets syntpop som 1970-tals poprock och AOR. Men bäst låter det när också de modernare intrycken får en mer framträdande roll.
(Columbia/Sony)
En av förra årets riktigt stora positiva överraskningar för min del var singeln Holding on for Life med Broken Bells, som kom alldeles i slutet av året som smakprov på deras uppföljaralbum After the Disco. Som ett slags modern disco-ballad med vacker melodi och snygg falsettsång à la The Bee Gees greppar den tag på ett helt annat sätt än någonting jag kan minnas från duons hyfsade debut: från introts pipande syntar över en pumpande bas, som sedan får sällskap av en akustisk gitarr och sång, till refräng och outro-popperfektion med ett stråk av blåögd soul.
Om killarna i Broken Bells-duon inte är några nykomlingar precis, så är de i alla fall rätt okända hittills just i det sammanhanget. Men säger jag att bandet består av James Mercer, gitarr och sång, med bakgrund i indiebekanta The Shins, och Brian Burton, även känd som Danger Mouse, så kanske en och annan lystrar.
Fast nu ska det tilläggas att Broken Bells inte direkt påminner om något av de projekt där Danger Mouse tidigare varit involverad, som till exempel Gnarls Barkley eller The Black Keys Attack & Release-album (2008), och förutom vissa tendenser åt danshållet är det lite av hans hiphop-bakgrund som kan skönjas. Nej, det här känns snarare som James Mercers band och här är det pop som gäller.
Det har jag givetvis inga problem med rent principiellt. Men mot bakgrunden av mina förväntningar efter den finfina singelsmakbiten är besvikelsen till en början oundviklig då jag måste inse att ingenting på skivan egentligen överträffar den. Känslan är som att bli snuvad på den berömda konfekten. Ändå, måste jag säga, är början riktigt bra och också fortsättningen gillar jag för det mesta.
Både 80- och 70-tal
Öppningsspåret Perfect World med de klara syntslingorna och den vemodiga melodin för tankarna till nya vågens syntpop, men vid andra tillfällen lutar det mera mot 1970-talet. Att någonting av Bowie eller Marc Bolan spökar bakom No Matter What You’re Told – med bra blås i refrängen för övrigt – är därför inte så överraskande. Men att den nedtonade, akustiska Leave it Alone får mig att tänka på självaste Led Zeppelin i sina lättare stunder, är nog mera otippat; det måste vara något med blandningen av mjukt och ändå på ett visst sätt vasst.
I övrigt är det nämligen lite väl mjukt överlag, som soft rock. Vilket jag inte heller har någonting emot, för Mercer sjunger njutbart hela vägen och låthantverket är snyggt. Det blir bara lite uddlöst i längden. För lättviktigt och lättsmält. Jag hade gärna hört mera av den burtonska (?) retrofuturism – om man så vill kalla det – som lyfter de nämnda spåren över medeltalet.