Ibsenpjäs som skojig såpopera
Wasa Teaters John Gabriel Borkman lyckas både vara rolig och långrandig.
Text: Henrik Ibsen. Regi: Peter Lüttge. Scenografi: Nina Silfverberg, Jeremy Crotts. Ljus: Mats Antell. Ljud: Tim Stratton. På scenen: Johan Fagerudd, Ylva Ekblad, Per Ehrström, Alexandra Häggman, Tove Qvickström, Stefán Sturla Sigurjónsson. Premiär på Wasa Teater 19.2.
Vilken såpa!
Under sex gnistrande kristallkronor står systrarna Gunhild och Ella och grälar. Ylva Ekblad och Tove Qvickström kunde nästan lika väl föreställa Brooke och Taylor i tv-långköraren De vackra och de djärva – de är rivaler som en gång slagits om samme man, John Gabriel Borkman, och som nu konkurrerar om dennes son, Erhart Borkman. ”Han kommer ge upprättelse åt vår släkt, vårt hus och vårt namn”, hoppas Gunhild.
På Wasa Teater har Ibsens fyraktare från 1896 förflyttats till vår tid, till ett småborgerligt vardagsrum med orientaliska mattor och en maxisoffa i ljust läder där den dysfunktionella, gnabbande familjen ofta håller till.
Tematiskt ligger berättelsen om bankdirektören som försnillat en förmögenhet i tiden. 2000-talet har bjudit på en ekonomisk kris och ett flertal bovar som likt John Gabriel Borkman ruinerat både klienter och familjemedlemmar. Däremot är Ibsens långa dialoger inte helt lätta att gestalta och hålla vid liv på scenen.
Tuff fru, grå make
Ylva Ekblad är fantastisk som fru Borkman, en grånad varg, fräck och martyraktig. Hon har absolut gehör för textens alla toner och får verkligen replikerna att stinga. Dessutom har hon en underbar förmåga att lyfta fram komiken, bara genom ett tonfall eller en enkel gest.
Bråkscenerna med systern Ella – Tove Qvickström med juveler och chinchillapäls – är mycket roande att följa och utgör utan tvekan föreställningens höjdpunkter. Att nå upp till Ekblads nivå är ingen enkel match för den övriga ensemblen.
Johan Fagerudds Borkman ser ut som en yuppie på dekis i sin skrynkliga kostym. Han ska vara ett slags Bernie Madoff, en svindlare par excellence, men i praktiken är karaktären ganska grå och anonym. Det här blottar en problematisk obeslutsamhet, en vacklande läsning som Peter Lüttges iscensättning överlag tampas med.
Bäst fungerar herr Borkman ihop med sin gamle vapendragare, den drumlige kopisten Vilhelm Foldal (Stefán Sturla Sigurjónsson). Det är rart och mysigt när kamraterna umgås i den rektangulära glasburen på scenens kant – ett slags koja eller gillestuga där de kan lyssna på synthpop (bland annat Heaven 17:s Crushed by the wheels of industry) och leva ut sina pojkdrömmar. Borkman fantiserar om ett grandiost malmimperium som skulle göra honom rik som ett troll, medan Foldal drömmer om en karriär som dramatiker.
Fysisk gestaltning
Skådespelarna studsar på soffdynorna, faller pladask på golvet och fastnar i repetitiva, stiliserade rörelser. Den uppskruvade fysiska gestaltningen känns ibland pretentiös, som ett uppenbart försök att spexa till en över hundra år gammal pjästext.
Ibland är greppet däremot motiverat, till exempel som ett roligt sätt att demonstrera det överbeskyddande förmyndarskap som mor och moster utövar på den unge Erhart.
Per Ehrström är som ett förvuxet dagisbarn som kvinnorna lyfter upp och knyter skorna på, och som slutligen hamnar i grannfrun Fanny Wiltons (Alexandra Häggman) vårdnad.
Dialogerna mellan Borkman och hans försakade älskarinna Ella saknar energi och är långrandiga. Det är inte när Lüttge försöker ta sig an de stora existentiella och moraliska frågorna som föreställningen samlar poäng. Tvärtom fungerar föreställningen bäst när den spelas med glimten i ögat, som huvudlös buskis och festlig melodram.