Skivrecension: Iyers introverta manifest
Amerikanske multibegåvningen Vijay Iyer går mot strömmen. Hans musik är tidvis irriterande men ack så säregen.
(ECM)
Pianisten, kompositören och elektroniska musikern Vijay Iyer (f. 1971) är en uppskattad prick speciellt i jazzkretsar. På senare år har han förlänats Grammynomineringar och titlar som Årets jazzartist och Årets pianist och oftast har det handlat om musicerande i trioformat tillsammans med Marcus Gilmore (trummor) and Stephan Crump (bas).
I dag har Iyer en omfattande diskografi med uppemot tjugo titlar där han är i huvudrollen och minst lika många som kollaboratör (flera fina grejer har uppstått för skivbolaget ACT). Om han på sina tidiga skivor från 90-talet höll sig rätt snällt inom pianotrions ramar har han senare utvecklat sig i alla möjliga riktningar. Kanske blivit knasigare, mer vågad. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak!
Iyers bakgrund är också intressant: Han är född och uppvuxen i New York med indiska föräldrar. Han har en examen i matematik från Yale och studerade violin i flera år som barn, men som pianist är han i det närmaste självlärd.
Musikaliska mutationer
Skivan Mutations är hans första för bolaget ECM och på det stora hela känns det som att det här är rätt introspektiv och introvert musik. Första spåret, solopianostycket Spellbound and Sacrosanct, Cowrie Shells and the Shimmering Sea, är som ett preludium med vackra skalor som för tankarna till Skrjabin och Debussy. Vuln, Part 2 för piano och elektronik bygger på samma sätt upp en intim ljudvärld där elektroniken närmast används för att producera ljudet av ett bultande hjärta. Solopianoverket When We’re Gone knyter snyggt samman hela skivan.
Huvudnumret är Iyers komposition Mutations I-X från 2005 med tre jämnstarka komponenter: stråkarna, pianot, elektroniken. Det börjar enkelt: på ett spår återfinns något minimalistiskt, på ett annat spår känns det som att musiken bara stiger och stiger. Ju längre mutationerna lider, desto mer invecklade blir de.
Sofistikerad minimalism
Med fog kan man tala om minimalistisk musik. Mot den minimalistiska bakgrunden växer ofta något stort och yvigt fram. Här finns ofta en jämn puls som produceras med hjälp av elektroniken, stråkarna eller några slag på en av pianots lägsta tangenter. Men minimalismen är inte lik Steve Reich eller Philip Glass, den här musiken känns mer sofistikerad. Minimalismen är bara ett inslag bland andra.
Man kan lika gärna tala om polymusik: musik som läggs i lager på lager på lager – med ett tidvis irriterande resultat. Det är nog synkroniserat även om det inte alltid låter sammanhängande. Den irriterande känslan understryks av att volymen på inspelningen tillåts stiga i anmärkningsvärt hög grad. Samtidigt känns det hela tiden som att något spännande håller på växer fram.
Man kan tala om episodartad musik. Mutations är uppbyggt av en rad korta stycken, idéer om man så vill, idéer som utvecklas en tid, men som inte nödvändigtvis hänger med särskilt länge. Rätt som det är har de muterat och blivit något annat.
Med fog kan man också tala om marginell musik, musik som inte nödvändigtvis kommunicerar utåt, som ter sig mera inåtblickande. Med högintressant resultat: här finns en konstnär som går sin egen väg.
Och vad säger vi om Iyers indiska rötter? Tja, de kommer närmast fram i rytmbehandlingen: inte sällan är det lätt att försjunka i något slags trans genom den här musiken.