Konstrecension: Långt från paradiset
På Kiasma visas inte en utan fem separata utställningar av årets kandidater för Ars Fennica-priset, av vilka IC-98 och Pauliina Turakka Purhonen framstår som de starkaste.
Kiasma. Till 20.4.
Förutom målningar arbetar Pauliina Turakka Purhonen med omsorgsfullt sydda tygskulpturer, där vardagen får biblisk dräkt och konstnärens eget ansikte dyker upp i otaliga roller. På Kiasma kretsar flera verk kring seendets nödvändighet och svårighet.
Lucia stack enligt legenden ut sina ögon för att bevara sin kyskhet. I Turakka Purhonens skulptur syr hon nya ögon på ett tygstycke.
Paradisets väktare har ögon på änglavingarna och kroppen, dess uppgift är att se och straffa.
Sex ögon har en svart Anna i skulpturen Monstret själv tredje. Hon kan se åt många håll, men hon sitter fast i den statiska enhet som motivet utgör.
Svårast blir seendet i barndomsskildringen Sång till systern.
Små figurer i keramik spelar upp ångestfyllda scener. Sammanvuxna personer plågas av gapande, svarta hål i huvudet. En fadersgestalt håller ömt en baby, eller försöker värja sig mot en ung mans knytnäve. Mitt i detta kaos, denna strid om plats eller rättvisa, sitter en naken, gravid kvinna med uppgiven blick.
Även om Turakka Purhonen ofta ger uttryck för motstridiga känslor är de här scenerna något annat, råare och naknare. Skulpturerna är också grövre formade, utan den hantverksmässiga finessen i tygskulpturerna. I stället för att använda sig av roller från Bibeln låter hon de inblandade vara ohöljt mänskliga i sin misär. Det finns inget filter som mildrar. Verket slår knockout på mig.
Början och slut
Ett stort verk visas av Åboduon IC-98, som består av Patrik Söderlund och Visa Suonpää. I Abendland, en tvådelad animation som bygger på blyertsteckningar, förenas historia och framtid. En mytisk urplats är samtidigt en bild av en framtid där det inte längre finns människor. Ett träd rör sig som en medveten varelse, fjärilar svärmar och små insekter svärtar de knotiga grenarna. En tidlös stillhet råder. Landskapet är evigt detsamma och samtidigt i ständig förändring.
Det är andlöst vackert, men långt från paradisiskt. I en loop sker allt långsamt om och om igen, men man kommer ingenstans – det här är inte livets träd. Det liknar mer ett slut, en minnesbild som inte kan nås, något som verkligen förlorats.
Videoverket är gjort med imponerande skicklighet, det är tekniskt suveränt. Landskapet fångar också något som känns sant, men svårgripbart.
Inget kan hända – trygghet. Det finns ingen väg ut – skräck. Trots ett underliggande hot ger verket en plats att vila i och en stor skönhetsupplevelse.
Social undersökning
Tellervo Kalleinens och Oliver Kochta-Kalleinens film People in White berättar något viktigt om vården av patienter med mentala problem, men mest brännande är den kanske ändå för personer som ämnet berör. Konstnärerna har intervjuat patienter på sjukhus om hur de upplever vårdpersonalen och därefter återskapat situationer med hjälp av både patienterna och skådespelare.
Det handlar om sexuella övergrepp, om hur man hanterar straffet att placeras i isoleringscell, men också om hur stor betydelse bra terapeuter kan ha. Ett framsteg kan vara att efter 18 år våga be läkaren flytta sin stol så att det går att föra ett riktigt samtal mellan fyra ögon.
Verket är en timme långt och rikt på material som kan användas för att förbättra vården. Som konstverk lyfter det inte helt. Berättelserna har stor potential för att intressera och beröra, men iscensättningen är inte riktigt levande. På Kiasma visas också deras verk Archipelago Science Fiction.
Leena Nio vill slå ut seendets vanliga logik genom att måla i två plan. Hon skyddar en del av bilden med ränder av tejp och målar en annan ovanpå. Hennes verk vibrerar av orolig energi och former i upplösning.
Mest humor finns i Riitta Ikonens fotografier, där människor iklär sig natur. Kvistar och näckrosblad blir hatt, långa barr rock. Efter att ha drabbats av allvaret i andra verk känns bilderna aningen lättviktiga.