Musikrecension: von Otter med glimten i ögat
Peterson-Berger, Sibelius, Nico Muhly, Brahms, Ravel, Hahn och Saint-Saëns. Sellosalen 12.2.
Programmet i den fullsatta Sellosalen var mycket varierande, på många sätt väldigt gemytligt men en aning splittrat. Lika lyckat skulle det inte ha varit i en större sal.
Det började med snyggt och mera traditionellt framförd nordisk musik. Otter och Forsberg kan sin Peterson-Berger och Pekka Kuusistos improviserade (?) violinstämma satt riktigt bra. Tor Aulins Fyra akvareller för violin och piano hade en folklig glädje som Kuusisto bjuder frikostigt på.
Otter och Forsberg är en utmärkta tolkar för Sibelius och intressant nog har hon valt att uttala vissa ljud på finlandssvenska, ord som kyssen och kärlek. Under strandens granar är en gruvlig, arkaiserande sång som Sibelius märkligt nog skrev under sin smekmånad. Otters känsla för dramatiken är härlig.
Sibeliussångerna sammanfördes med Tre stycken för violin och piano op. 116, musik av sent datum (1929), där Kuusisto spelade storstilat med magnifik ton. Forsberg, Kuusisto och Otter har också den underbara förmågan att höra på varandra.
Den mest överraskande kompositören var amerikanen Nico Muhly (f. 1981). von Otter uruppförde relativt nyligen hans sång So Many Things som för detta tillfälle av kompositören försetts med violinstämma. Kuusisto medverkar på en skiva med musik av Muhly och de är naturligtvis kompisar. Det var fantastiskt att höra hur von Otter ändrade sin sångstil och tonbildning då hon sjöng modernt på engelska.
Efter pausen kom en Brahmsavdelning som kanske mest liknade en vanlig liedkonsert. Det var enkelt, oöverdrivet och ändå djupt. Till sångerna fogades ett scherzo av Brahms som skrevs i samband med försoningen mellan violinisten Joseph Joachim och Brahms.
Sedan blev det igen prov på von Otters härliga mångsidighet: två ungdomsverk av Ravel skrivna med blickarna riktade mot barocken, en laddad sång av Reynaldo Hahn och slutligen, virtuost framförd, Camille Saint-Saëns Danse macabre som ligger till grunden för den bekanta tondikten med samma namn.
Riktigt traditionella romansaftnar är det numera ont om. Pekka Kuusisto svarar förmodligen i hög grad för hur det här programmet utformades. Han levererar härligaste musikaliska och musikantiska kvalitet men nästan alltid med glimten i ögat, så det inte blir för allvarligt.
Otter och Forsberg småpratade med publiken och det var onekligen intimt, informativt och mysigt. Publiken stortrivdes och som extranummer kom Joni Mitchells Both Sides Now och en sång på finska med von Otter!