Filmrecension: Mandela - vägen till frihet
Den nya filmen om Nelson Mandela försöker fånga hela hans liv och karriär. Resultatet är en upplyftande historielektion som ändå saknar intensitet, tycker Hans Sundström.
Regi: Justin Chadwick. Manus: William Nicholson. Foto: Lol Crawley. Musik: Alex Heffes. I rollerna: Idris Elba, Naomie Harris, Tony Kgoroge, Riad Moosa, Jamie Bartlett, Fana Mokoenas, Gys de Villiers, Robert Hobbs.
Vitsord:
Justin Chadwicks biografi Mandela: Vägen till frihet dyker upp bara ett par månader efter den store statsmannens bortgång. En biografi som i ett nötskal försöker fånga hela hans liv och karriär. Det är naturligtvis en omöjlighet även för en film med en speltid på två och en halv timmar.
Filmen som tar sats i Nelson Mandelas självbiografi från 1994 är formad med det konventionella stormannamonumentets konturer och sammanfattar pliktskyldigt alla viktiga milstolpar i huvudpersonens liv. Stamgemenskapens enkla barndom på landsbygden, den unga advokaten i Johannesburg under krigsåren då hans ögon öppnas för segregationens och rasförtryckets verklighet, det eskalerande våldet med demonstrationer, bojkotter och massakrer. En betydelsefull markör utgör Sharpville 1960 som får Mandela att välja det militanta motståndets väg och inleda sin underjordiska verksamhet. Sedan följde gripandet och det livstids fängelsestraff som varade i 27 år.
Den politiska aktivismen interfolieras med scener ur privatlivet där det första äktenskapet havererar snabbt. En framträdande roll har sedan Winnie Mandela, tolkad av Naomie Harris, som inte minst under makens långa fängelsevistelse vandrar sin egen via dolorosa och utvecklas i militant riktning samtidigt som Nelson styr in mot den mer försonliga och fredliga samexistensens kurs.
Det rika dramatiska skeendet har ändå resulterat i ett relativt jämtjockt flöde utan virvlande vattenfall och verkligt minnesvärda höjdpunkter. Trots förekomsten av Winnie och andra aktivister är Chadwicks filmbiografi en centraliserad personskildring som bara vagt antyder en värld utanför den som är Mandelas. Med åren blev naturligtvis Sydafrikas apartheidpolitik en ohållbar anakronism som ständigt stötte på internationella påtryckningar och protester.
Mandela inkarneras med värdigt lugn av Idris Elba utan att filmen glömmer bort hans kvinnotjusarläggning från yngre år. Noteras bör att Morgan Freemans tolkning av Mandela i Clint Eastwoods Invictus (2009) var vida annorlunda. Den kombinerade auktoritet med en knipslug klokhet som rentav frammanade Abraham Lincoln. Den kännetecknades ju även av ett betydligt mer decentraliserat dramatiskt grepp då den förlikningens och biläggningens väg som Sydafrika med Mandela i spetsen kom att välja skildrades i ljuset av VM i rugby på hemmaplan 1995.
Den transportsträcka som filmen bjuder på är lång men vad som eventuellt vinns i väg förloras i kraft och intensitet. Inte heller filmens dialogpartier bärs upp av någon extraordinär laddning med djupare intrikata spörsmål. Richard Attenboroughs på sin tid uppmärksammade mainstreamprodukt Ett rop på frihet (1987) som gällde den mördade Steve Biko och hans vite vän Donald Woods offrade måhända temat för thrillern och principerna för personerna men var onekligen ett mer elektrifierat drama.
Med detta sagt kan man ändå konstatera att Mandela - vägen till frihet är en upplysande och upplyftande historielektion.