Skivrecension: Raffinerade gitarrljud
(Prophone)
Gitarristen Teemu Viinikainen debuterade på skiva veterligen år 2001. Tretton år senare, då han ger ut sin tredje egna skiva, kan man räkna till att han medverkat på fler än trettio skivor. Så går åren.
Liksom på den föregående skivan spelar Ville Herrala bas och Mika Kallio trummor. De utmärkta musikerna både stöder och kompletterar Viinikainen, men lever även sina egna liv solistiskt.
Den nya skivan känns häftigare och mera elektrisk än de tidigare. Viinikainens klanger är raffinerade och väljusterade. Väldoserad distorsion ger ofta extra kontur åt soundet och tremolo en stämningsfull dimension, som i 5 am. Renare gitarrljud hör man på VP, men även här gungar tonerna i ett tremolo, något som för tankarna till David Lynch och tv-serien Twin Peaks.
Förutom Viinikainens stycken finns på skivan två inlånade. Man kan konstatera att Mercer Ellingtons titel Things Ain’t What They Used To Be stämmer. Storbandsklassikern är ingen pigg svängare här, utan rubatoknackande modernism.
Trion övertygar i versionen av Directions, Joe Zawinuls tidiga stycke för gruppen Weather Report. Zawinul ekar redan tidigare, i form av ringmodulationseffekt på gitarren, på Viinikainens egen Kiitti J. Ett nästan otroligt solo i maskinpistolstempo hörs även på stycket, som är tillägnat pianisten Keith Jarrett.