Kontoret som sandlåda
Att syna arbetslivet genom barnets blick är en fyndig idé. Lilla Teaterns föreställning är emellertid osäker och trevande.
Text: Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist. Regi: Raila Leppäkoski. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Maija Sillanpää. På scenen: Joachim Wigelius, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Pia Runnakko, Jan-Christian Söderholm.
Premiär på Lilla Teatern 6.2.
Dagliga rapporter om vädret. En massa papper, lappar och mappar. Regler om att hålla rent och inte slåss. En tölp som bestämmer om allt från löner till mellanmål.
Så ter sig arbetslivet i den svenska pjäsen Ett informellt samtal om den nuvarande situationen.
Tomas Alfredsons och John Ajvide Lindqvists pjäs från 2012 bygger på intervjuer med barn i åldern fem till sju. Barnen har fått beskriva hur de tänker sig att vuxna människors vardag på kontoret tar sig uttryck. Det förklarar varför Joachim Wigelius hårda chef sorgmodigt informerar sina anställda att hans kanin dött, att Marika Parkkomäkis karaktär tar en tupplur mitt under mötet eller att Åsa Wallenius kavata medarbetare lämnar kollegerna för att dricka ”hemligt kaffe” i ett annat rum.
En annan poäng är att barnens inte fullt utvecklade språk gestaltar situationer som är bekanta för den vuxna publiken – löneförhandlingar, strategimöten, informella kaffepauser. Det lustiga är att nästan allt är relativt. Man kan själv bestämma hur mycket klockan är och när kollegerna ska planera in följande arbetsdag i kalendern kommer de fram till att det får bli om två veckor eller så ...
Pjäsen är en sorts blandning av Kids say the darndest things och I väntan på Godot. Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist har nämligen lagt till ytterligare ett absurt lager. Dels kämpar karaktärerna med att komma underfund med vad deras uppdrag på jobbet egentligen är, dels väntar de på den skräckinjagande högste chefen som kör Audi och när som helst kan uppenbara sig på kontoret.
Osäker föreställning
På Lilla Teaterns scen breder ett kritvitt kontorslandskap ut sig och kontrasteras av ett Piet Mondrian-aktigt rutmönster på fondväggen. En scenbild som snyggt fungerar ihop med skådespelarnas spelpjäsfärgade kostymer. Wigelius besserwisser till chef har inte bara den högsta stolen vid mötesbordets ända utan också en svart, formell kostym. Jan-Christian Söderholms nykomling bär blått, Åsa Wallenius grönt, Marika Parkkomäki vitt, medan Pia Runnakkos gulliga opportunist är från topp till tå klädd i gult.
Det här är inte en lätt text att iscensätta och kräver ett starkt, samtidigt lekfullt grepp av regissören. Raila Leppäkoski tycks emellertid inte ha bestämt sig för vad hon egentligen vill göra med texten. Därför känns föreställningen ofta osäker och trevande. Visst fnissar man ibland, men ställvis lämnar föreställningen en rätt likgiltig.
Bäst fungerar det när Wigelius chef står på scenen. Han är bossen som försöker vara både lekkamrat och despot vilket resulterar i otrevliga utbrott: ”Du får kicken, du har inte jobbat tillräckligt bra i dag.” Wigelius förser skickligt sin barndiktator med stroppiga vuxenmanér. Pia Runnakkos figur är också rätt härlig, särskilt när hon upprört tjallar om chefens smygrökande.
Men i det stora hela verkar det vara svårt för ensemblen och regissören att hitta ett fungerande tonfall. Texten besitter en lågmäld komik som inte kommer fram genom att man framför replikerna med övertydlig intonation eller lägger i den traditionella salongskomediväxeln.
Här finns charmiga scener där man kan känna igen sig i hierarkier och gruppdynamik, men efter att man fnissat åt den biten blir jargongenförutsägbar då det inte finns mycket mer att hämta. Visst är det en fyndig idé att syna arbetslivet med barnblick, men greppet lyckas inte bära upp föreställningen hela vägen ut.