Filmrecension: Sluga barnungar, stolliga vuxna
Krister Uggeldahl har sett den senaste filmen om Risto Rappare, och tycker att Vesa Vierikko stjäl showen.
Regi: Timo Koivusalo. Manus: Koivusalo, Tiina och Liisa Nopola. Foto: Pertti Mutanen. I rollerna: Samuel Shipway, Sanni Paatso, Vesa Vierikko, Minttu Mustakallio, Riitta Havukainen.
Vitsord:
Risto Rappare och listige Lennart är den i ordningen fjärde filmen i en svit som för länge sedan omvandlats till ett fenomen – med därpå följande investeringar och passioner.
Talande är att produktionsbolaget som tog fram de tre första filmerna – i regi av Mari Rantasila, efter Tiina och Liisa Nopolas litterära förlaga – i det här fallet sidsteppades till förmån för Artista Filmi och Timo Koivusalo.
Men inte blir det sämre för den skull. Timo Koivusalo (Vuonna 85) är ingen krutuppfinnare till regissör, men här är det som om han skulle ha hittat hem. Det är lekfullt, galet och lagom nojsigt.
Resan går till ett sommarfagert Nådendal, modell granna färger och pittoreska trähusmiljöer. Risto (nykomlingen Samuel Shipway) och bästa kompisen Nelli (Sanni Paatso) trivs hur bra som helst men det räcker inte för tant Rita (Minttu Mustakallio) och argbiggan Elvi (Riitta Havukainen). De anser att vår hjälte är i behov en ”fadersfigur”.
Alltså sätter man in en annons i tidningen, bara för att få påhälsning av allting från eldslukande hårdrockare och konstnärspajaser till petiga pedagoger med vett och etikett på hjärnan.
Familjebekanta Lennart Lindberg (Vesa Vierikko, ny i gamet även han) tar inte överraskande illa åt sig av trafiken. Vilket inte hindrar honom från att klä ut sig till ”Luigi Bolognese”, den mest slipade av pappakandidater.
Där de tidigare filmerna lidit av en viss spretighet i berättandet finns det i ”Lennart” nåt som åtminstone påminner om en helhet. En annan nyhet: de många och tjatiga specialeffekterna har i den nya filmen fått sällskap av gammal god situationskomik.
Det är när Vierikkos lustigkurre ska vara på ett och samma ställe samtidigt som filmen får upp ångan, detta efter en något trög start. Tidvis blir det riktigt festligt, som när Vierikko klär ut sig till kvinna respektive sjöbjörn eller försöker göra sig förstådd på ”italienska”.
Här kunde man förstås ondgöra sig över att det är en bisi av äldre datum som stjäl showen framför ögonen på kidsen, men å andra sidan har ju stolliga vuxna alltid hört hemma i barnfilmen. Nej, det som sänker betyget är den hafsigt hanterade musikaliska biten.
Inte bara sorterar låtmaterialet och stämmorna under rubriken hellre än bättre, dramaturgiskt sett känns sångpartierna lätt påklistrade.
Men okej, någon Ella ja kaverit är ju detta inte. Trots diverse longörer är helheten i spralligare laget.