Skivrecension: Tufft tutande och stor sväng
(Groovy Records)
The Tenor är William Suvannes tredje skiva under eget namn. Suvanne, född 1979, spelar som frilans saxofoner av olika storlek, flöjt, klarinett och krumhorn (!), men på den nya skivan går det enligt titeln – det är tenorsax för hela slanten.
Suvannes tenorspel är av den tuffa typen, han blåser på med utsökt ton, stora lungor och goda muskler i käken. Det verkar som om Timo Lassy har fått en allvarlig konkurrent. Det är lätt att dra den jämförelsen, eftersom musikstilen i stort sett är densamma – rotmedveten, lätt uppdaterad hardbop i souljazz-riktning. Suvannes grepp för på ett positivt sätt tankarna till många gamla goda tenormästare.
Det är ett fint band Suvanne har satt ihop. Vid pianot finns ingen mindre än Mikael Jakobsson, som i början av seklet var med om att popularisera den finska jazzen i Five Corners Quintet. Sin vana trogen lyfter Jakobsson musiken genom sin mästerliga känsla för harmonier och sina flytande solon. Basisten Tuure Koski som är bekant sedan många år och sammansättningar förvaltar väl sin beskärda del av solona och kompar stadigt tillsammans med den något yngre trumslagaren Mikko Arlin. Arlin, med sina intelligenta och drivande komp, är ett namn att senast nu lägga på minnet. Den här kvartetten kokar ihop ett mycket väloljat groove som lägger musiken i rullning från första stund.
Den mesta musiken är av Suvanne, men även Jakobsson medverkar som komponist. Det är oftast fråga om intensiva medium- eller snabbare låtar, men man lugnar även ned uttrycket en gång i bossaballaden Princess. Semibluff inleder skivan med saftig solosax, varefter bandet kommer in med New Orleans-komp. Arlin modifierar kompet mycket smakfullt och skapar en bra drive under Jakobssons solo. I styckets tema finns en rolig, lite vriden detalj, liksom i On The Strip. Även förenämnda låt och Slots rullar på som häst och kärra från Crescent City.
Jakobsson inleder Inspector, som är en ledigt svängande och sommaraktig låt i medeltempo. Senare blir det stor hetta genom saxsolot. Ännu intensivare blir det i den snabba The Dare eller i All In!, där en altsax spelad av pseudonymen Jay Vegas hörs.
Oberoende av tempo sätter nog dessa pulseringar foten i gång. Svårt att sitta stilla och bete sig som folk. Truismen ”låter det bra så är det bra” är nog sann.