Skivrecension: Krävande men givande improvisationsjazz
(Hub Productions)
Reija Langs fjärde album Blood of Joy lämpar sig inte för den som önskar sävlig bakgrundsjazz. Är man inte van vid experimentell jazz kan låtar som Surreal Awakening kännas hektiska och virriga. Albumet kräver att lyssnaren stänger ute allt annat och låter sig kastas in i något som först känns som en kaotisk värld.
Gör man det blir man belönad med en oväntad upptäcktsfärd i modernistisk jazzkonst. Langs sång kompas av Jarno Kukkonen på gitarr och Mikko-Ville Luolajan-Mikkola på bas och violin. Albumet är en blandning av trions egna låtar och egna tolkningar av jazzstandards.
Violinen som instrument är ett överraskande inslag i sig, för att inte tala om det egna liv den lever. Stundvis vet man inte vad man ska lyssna på och vilken musikgenre man kastats in i. Ändå smälter allt märkligt nog ihop. Tydligt är att trion spelar bra ihop. Alla kör sitt improviserade egna set, men kör ändå inte över de andra och vet när de ska ge järnet och när de ska hålla tillbaka.
Sången är ett kapitel för sig. Reija Lang lyckas under ett album producera så gott som alla ljud en människoröst kan åstadkomma. Med hyschande susljud efterliknar hon vågornas rullande, hon piper, skriker, viskar och pratar. Hon har en otrolig talang för scatsång och lyckas hitta de rätta ljudkombinationerna för varje takt. Hennes styrka verkar ligga i känslan för rytm och hur hon med ljud kan förstärka eller styra rytmen. Ibland sker det på bekostnad av artikulationen. Många gånger vet man inte om hon bara sjunger nonsensord eller verkligen tolkar låttext. Utan texten framför sig har man ingen koll. Lang använder stundvis väldigt mycket luft på tonerna.
På det stora hela ett verkligt musikkonstverk av improvisationsgenier. Ett brett, varierande och färggrant sound med influenser av allt från swing, blues, bebop, country, afroamerikansk musik, folkmusik och free jazz.