Musikrecension: Prokofjev i ett nötskal
Sergej Prokofjevs sonater nr 2, 4, 6 & 9. Musikhuset 30.1.
Är det klokt att bygga upp en hel pianorecital med enbart Sergej Prokofjevs sonater? Absolut, såframt man väljer rätta sonater och framför dem i rätt ordning. Och det var just vad Olli Mustonen gjorde, när han tog hand om säsongens första konsert inom ramen för Radions symfoniorkesters torsdagsserie.
Prokofjevs pianosonater är kanske inte lika estetiskt omvälvande som Skrjabins, men de är det oaktat en av det förra århundradets förnämligaste och mest mångfasetterade helheter i sitt slag, som i ett nötskal ringar in Prokofjevs stilistiska utveckling under fyra decennier.
Mustonen avhöll sig intressant nog från att göra de spektakulärt extroverta sjunde och åttonde sonaterna och spände i stället bågen från den tidiga tvåan, på gränsen till det moderna, fram till den avskalat avklarnade nionde och sista sonaten och betade på vägen av även den expressiva första ”krigssonaten”, nr 6, samt den enigmatiska fyran.
Det här visade sig vara en lyckad lösning, såväl dramaturgiskt – de mer introverta nr 4 och 9 inledde sina respektive konserthalvor – som rent emotionellt. Prokofjevs kompletta uttrycksmässiga register, alltifrån den mest ljuvt öronsmekande melodik till de mest obstinat hamrande ostinaton, passerade revy och det var spännande att notera att så gott som alla centrala byggstenar redan fanns till hands i den vid 21 års ålder komponerade tvåan.
Olli Mustonens nyckfulla spelstil har, som bekant, en förmåga att reta gallfeber på en del av publiken, medan den andra delen mer eller mindre beredvilligt låter sig fascineras av hans kapriciösa frasering och stundtals rätt excentriska artikulation.
Mustonen har lugnat ner sig med åren och Prokofjevs spontana och omedelbart kommunicerande estetik tycks passa honom som hand i handske. Många av de mer lyriskt utspunna legatobågarna klingade med både färg och must, medan de mer gåpåaraktigt avfattade partierna gjordes med all tänkbar frenesi utan att någonsin kännas onödigt aggressiva eller brutala.
Mustonen kommer inom en överskådlig framtid att framföra och skivinspela Prokofjevs samtliga pianokonserter tillsammans med RSO och Hannu Lintu och även om konkurrensen är benhård har jag på känn att man kommer att ha en och annan smått överraskande insikt på lager.
Publicerad i Hbl 1.2.