Musikrecension: Feta klanger och granna färger
Kari Heinilä, dirigent. Nordhuset, 28.1.
Bob Brookmeyers musik klingade varmt och rikt från UMO Jazz Orchestra i Nordhuset. Brookmeyers (1929–2011) eget instrument var, vid sidan om piano, den lite ovanligare ventilbasunen. Det kan vara en orsak till att särskilt de lägre registren i Brookmeyers kompositioner och arrangemang ofta är så saftigt välskrivna. Instrumentationerna är lyckade, ofta aningen ovanliga.
Bra exempel på detta var de två delarna ur sviten Spirit Music, Dance For Life och The End. Här dubblades kontrabasen av en tuba, ibland på en oktavs avstånd, vilket resulterade i läcker fyllighet. The End är ett solent och elegiskt stycke som har stor kraft. Allvaret lättas upp en aning i slutet genom repeterade och varierade kadenser.
I Song, Sing, Sung omgavs Seppo Kantonens piano av fyra flygelhorn, sordinerade basuner, flöjt, två klarinetter och två basklarinetter, vilka förde en dialog med pianot.
En höjdpunkt var arrangemanget av W. C. Handys klassiker Saint Louis Blues. Stycket vändes in och ut och inspekterades från nästan alla tänkbara perspektiv. Inte ett enda tråkigt ögonblick, vilket gäller för hela konserten.
Stycket inleddes med det 16 takter långa sticket som ursprungligen är i latinrytm och tydlig moll. Med hänvisning till Gil Evans arrangeringsstil var det mera fråga om harmoniska övertoner än små terser. En ytterligare hattlyftning i Evanshåll kom i form av de drillande flöjterna.
I stycket ingick också solodelar i multiplicerade tempon. Heikki Tuhkanen på basun och Jouni Järvelä på altsax flöt över klassiskt svängtempo à la Basie eller Thad Jones. Men detta var inte allt: Mikko Pettinen fick charlestonkomp inklusive Basietjutande blås som fond och då Kantonen spelade pianosolo tonades hela orkestern ned till solopiano.
Brookmeyers behandling av solister och solodelar i arrangemangen skiljer sig från det vanliga. I Brookmeyers musik är solisterna inbäddade i arrangemangen, så att de ofta bildar en extra, improviserad stämma som stöder helheten, i stället för att bäras upp av bakgrunden. Ofta sker solona i dialog med det övriga arrangemanget, inte som en fortlöpande färd från punkt a till b.
Det går även att höra det gedigna materialet måndag 3.2, klockan 19 på Koko Jazz Club i Hagnäs. Senare i vår kommer UMO att spela musik av Bill Holman, även då i flera repriser och med start i den akustiskt utmärka salen i Nordsjö.
Publicerad i Hbl 30.1.