Konstrecension: I vidare, vildare landskap
Under åtta år fotograferade Miina Savolainen tio flickor som vuxit upp på barnhem. Ju äldre de blir dess mer storslagen är den natur som på bilderna håller dem i sin famn.
Vanda konstmuseum, Myrbackahuset, Påltorget 3. Till 19.4.
På en bildserie ser vi hur Petra Parvikoski under några år växer upp från en änglalik flicka till en dramatisk, ung kvinna i böljande, svarta tygsjok.
I ett snötäckt landskap står hon klädd endast i en långklänning, som en tragisk hjältinna i en 1800-talsroman.
Men hon framstår samtidigt som en superkvinna, som överlever trots att hon inte är rustad för den ogästvänliga miljön hon befinner sig i. Fotografiet har en styrka långt utöver en romantisk fantasi, det är en iscensättning av både utsatthet och inre styrka.
Parvikoski är en av tio flickor uppvuxna på ett barnhem som fotograferats av socialpedagogen Miina Savolainen, vars metod, kraftgivande fotografering, sedan 2000-talet används på flera håll i Finland. Att inga pojkar var med på hennes första projekt beror på att det råkade finnas endast flickor på den barnhemsavdelning där Savolainen jobbade.
Skönhet som tröst
Det är alltid de fotograferade som bestämt hur bilden ska göras. Idén är att flickorna ska se sig som starka, hela och värdefulla på bild. Det är klart att bilderna ser annorlunda ut eftersom de är gjorda för flickorna och visar hur de vill bli sedda.
Vetskapen om metoden gör också något med seendet. Det går inte att se en prinsessdröm som tillgjord. Allt är på riktigt – eftersom det inte är fotografens ”fantasier” utan de fotograferades som tar form. Det är verkliga känslor som avbildas, det blir ärliga, uttrycksfulla porträtt. Dessutom finns här också vardagliga bilder utan rekvisita, men de säger faktiskt ofta mindre om personen.
En av flickorna, Paula Anttila, konstaterar i en bildtext att bilderna är sagoaktiga eftersom de innehåller kärlek och fridfullhet, något som i det verkliga livet är svårt att hitta. Skönheten är inte ytlig, den fungerar som tröst.
Utvecklingshistorier
Naturen håller flickorna i sin starka famn. Nina Laurin står mitt i en ljuvt blommande fruktträdgård och kurar ihop sig inne i en ihålig trädstam. Milla Makkonen sträcker ut sig på mäktiga bergsklippor formade av istiden.
Flera sitter i bäckar med små vattenfall – i livsflödet. En annan ligger i en vattenfylld roddbåt, som i en livmoder. Vidsträckta, karga landskap berättar både om ensamhet och om oändliga möjligheter.
Något av det mest berörande är att se hur identiteten förändrades under de åtta år som projektet fortgick. Bilderna tas i allt vidare vyer, träden blir knotigare och landskapen blir vildare och mer svårbemästrade.
Belysningen på utställningen består av läckra rader glödlampor, som associerar till fester eller speglar i sminkrum. Tyvärr lyser de inte upp de mörkaste fotografierna tillräckligt. Och mörker finns det gott om, det är inte nödvändigtvis i en rosenröd verklighet flickorna tar plats.