Skivrecension: Högtflygande fantasier i c-moll
Minnesota Orchestra under Osmo Vänskä. Jevgenij Sudbin, piano. (BIS)
Innan Osmo Vänskä, på grund av ledningens huvudlösa sparåtgärder, såg sig tvungen bryta kontraktet med Minnesotaorkestern, hann han spela in bland annat pianokonserter av Mozart och Beethoven tillsammans med Jevgenij Sudbin. Den kritikerrosade utgåvan av den senares nr 4 & 5 följs nu av två nära relaterade konserter i vad som blev Vänskäs sista inspelning med sin orkester.
Det är förbluffande hur mycket mer vågad inledningen till Mozarts 24:a – den sannolikt bästa pianokonsert som någonsin skrivits – är än motsvarande ställe i Beethovens femton år senare tillkomna Trea i samma ödesmättade tonart, c-moll. Mozarts öppningstema är snudd på historiens första tolvtonsmotiv, medan Beethoven nöjer sig med treklangen upp och ner.
Nå, rabulisten från Bonn hinner med ett och annat innan den dryga halvtimmen är till ända, men nog framstår Mozartkonserten som något av en vinnare. Inte minst som Sudbin tar ut svängarna med besked i kadenserna till första och tredje satsen. Sådant improviserade Mozart och hans samtida när det begav sig och Sudbin drar, helt i tonsättarens anda, till med högtflygande fantasier som ställvis landar långt in i romantiken.
Sudbin spelar i gengäld originalkadenserna i konserten som är modellerad på den förebild Beethoven älskade över allt på jorden, men med vilken finess och smak presenterar väl den 33-årige Petersburgaren inte det hela.
Även i Mozart får man stundtals känslan av att han spelar för sitt eget höga nöjes skull, medan han i de just rätta ögonblicken får in den extra, extrovert expressiva växeln. Det här är musicerande på högsta tänkbara nivå och Vänskä och hans begeistrade musiker höjer sig problemfritt till samma höjder. Synd och skam att det inte blev en fortsättning!