Bokrecension: Frisinne och kvalitet. Ett sekel med Schildts
Länge var Schildts det ledande förlaget i Svenskfinland. Men vägen mot fusioneringen med konkurrenten Söderströms 2011 gick via många stora dåliga affärer. Henrik Ekbergs ytterst ojämna historik ger en inblick i vardagen hos en av våra stora finlandssvenska stiftelser.
Schildts & Söderströms, 2013
När stiftelsen Svenska folkskolans vänner 1972 tog över Holger Schildts förlag motiverades det bland annat med att det var livsviktigt för den finlandssvenska kulturen att det också i fortsättningen skulle finnas flera svenska förlag i landet:
En finlandssvensk författare hade under sådana förhållanden möjlighet att med sitt manuskript vända sig till mer än en förläggare, vilket ansågs gagna det finlandssvenska kulturlivet.”
Den nya ägaren skulle sätta stopp för det vanstyre förlaget hade upplevt under ett drygt decennium, först genom den mångårige ägaren, tryckeriföretagaren Eugène Nygréns ålderdomssvaghet, senare på grund av hans arvingars hjälplöshet inför sin uppgift.
Tyvärr gick det inte så bra. Efter fyra decenniers fortsatt dålig affärsverksamhet stod Schildts inte längre att rädda, och sammanslagningen av de två finlandssvenska bokförlagen Söderströms och Schildts genomfördes för två år sen. Den uppenbara okunskapen i kombination med oansvarig överoptimism hos både ägaren och förlagets ledning hade lett till en rad av katastrofala transaktioner som var avsedda att öka förlagets volym men i stället förde med sig enorma ekonomiska förluster, särskilt i relation till den blygsamma omsättningen.
Nu är det ju ingen sinekur att driva ett bokförlag för en så liten läsekrets som den finlandssvenska. Allt från det att Holger Schildt 1913 grundade sitt förlag var kriserna legio. Långvarig stabilitet visade sig omöjlig att uppnå – kortvariga framgångar på grund av intressanta förlagsartiklar eller goda konjunkturer avlöstes av perioder då företaget befann sig vid ruinens brant.
Länge var Schildts dock ledande i Svenskfinland. Startpunkten sammanföll ungefär med den finlandssvenska litteraturens födelse, och förlaget hade första ting på betydande och i vissa fall kommersiellt gångbara namn som Bertel Gripenberg och Runar Schildt. De modernistiska pionjärerna Edith Södergran och Hagar Olsson kom också ut på Schildts. Samtidigt var Holger Schildt en kunnig och aktiv uppköpare av utländska rättigheter som förvånade skattemyndigheterna genom sina enorma representationskostnader där han drog fram genom Europa och köpte upp intressanta förlagsobjekt.
På 1930-talet hade lönsamheten gått över styr. Förläggaren Schildt sålde sin rörelse och lyckades vältra över huvuddelen av skulderna på de nya ägarna. Förlagets fortbestånd var starkt hotat. Att det småningom kom upp på fast mark igen berodde på flera samverkande faktorer. En var att det köptes av Eugène Nygrén, ägare till två tryckerier i Helsingfors. En annan var Sally Salminens uppdykande. Succén med romanen Katrina 1936 och hennes fortsatta närvaro som bästsäljare fick stor betydelse. Och sist men icke minst var krigsåren en guldålder för förlagsbranschen. Efterkrigstidens bristår ledde åter till röda siffror.
Samtidigt började Schildts position som det ledande förlaget småningom vackla. Ängslighet i utgivningen och långsamhet i procedurerna ledde, tillsammans med konkurrenten Söderströms aktiva talangjakt, till att Schildts skönlitterära förnyelse uteblev. Först under förlagets sista tid upptog man genom litterära tävlingar och talangspaning tävlingen med konkurrenten, men det skedde så sent att de nya förmågorna aldrig hann mogna. Schildts profil under förlagets sista decennier präglades av några mycket framstående men ålderstigna författare, som Tove Jansson och Bo Carpelan, och av en aktiv satsning på fackböcker av olika slag. Men det var Söderströms som tog hand om de uppmärksammade nya skönlitterära namnen från Märta Tikkanen till Kjell Westö.
Holger Schildts förlags historia är intressant och har utlöpare åt många håll: litterära, ekonomiska, kultur- och samhällspolitiska. Tyvärr har dock Henrik Ekbergs historik Frisinne och kvalitet. Ett sekel med Schildts, tänkt till det hundraårsjubileum i fjol som aldrig blev av, blivit en alldeles omöjlig, i långa stycken nästan oläslig bok. Dess största brist är att den innehåller kopiösa mängder överflödigt material. Ekberg tycks aldrig ha ställt frågan vad kärnan i historien är och hur den bäst förmedlas till läsaren.
Nu består boken av fyra typer av texter varav två är onödiga och två illa presenterade. För det första har historikern Ekberg tagit tillfället i akt att ge en skildring av Finlands politiska 1900-talshistoria som han uppfattar den. För det andra består boken av en stor mängd fristående artiklar om olika Schildtsförfattare. Men märkligt nog inte alls om deras relation till förlaget utan enbart allmän handbokskunskap som kan inhämtas på andra håll. De här två kategorierna kunde ha utgått, till förmån för ett mera kulturhistoriskt grepp. Till exempel brevväxlingar mellan författare och förlag, som borde spela en viktig roll i en bok av det här slaget, saknas nästan helt.
För det tredje finns bedövande långa, mycket sparsamt kommenterade uppräkningar av vad förlaget gett ut under olika tidsperioder. För det fjärde redogör Ekberg för de ekonomiska transaktionerna under de många omvandlingarna förlaget genomgick och för ekonomin i bokutgivningen.
De två sistnämnda är naturligtvis en central del av boken. Men verkförteckningarna borde ha gjorts läsliga genom sammanfattningar och övergripande resonemang, och den ekonomiska sidan av det hela är så fragmenterad att det blir omöjligt att förstå konsekvenserna av olika åtgärder och projekt. Till exempel går det aldrig under förlagets senare år att uppfatta lönsamheten i olika projekt eftersom penninginflödet från ägarstiftelsen uppenbarligen är stort men inte specificeras.
Ekberg redogör också livfullt för den enorma summa Schildts lade ut för Linus Torvalds memoarer. Projektet sågs som en återgång till förlagsgrundarens dynamiska importprinciper men läsaren får aldrig veta om boken verkligen blev en vinstaffär för förlaget. Man svävar under de senare åren hela tiden i ovisshet om hur det egentligen ekonomiskt går för förlaget – illa visar det sig ju sen – en ovisshet som verkar delas av dess ägare.
Det som slutgiltigt sänkte Schildts var de stora förlustaffärerna kring det svenska förlaget Alfabeta som man först köpte och sedan sålde, och en envis vägran att inlåta sig i samarbete med andra aktörer kring utvecklingen av elektroniska läromedel. Detta var ett väldigt kostsamt projekt med mycket osäkert utfall som hade krävt gemensamma resurser. Mellan raderna förstår läsaren småningom att kanslichefen vid SFV, vägledd av sin egen verklighetssyn, tycks ha gått fram som en Socker-Conny, utan att styrelserna vid vare sig stiftelsen eller förlaget kunde hindra honom. En intressant inblick i vardagen hos en av våra stora finlandssvenska stiftelser, onekligen.