Rosa rebell i rivig musikal
Det är inget fel med flickighet, lär Elle Woods ut i musikteaterlinjen Tadams fräsiga musikal.
Text & musik: Laurence O’Keefe & Nell Benjamin. Regi: Ylva Edlund. Koreografi: Anne Pihlström. Kapellmästare: Mika Westerlund. Sång- & körinstud.: Daniela Forsén. Orkesterinstud.: Johan Cantell, Mika Westerlund. Scenografi: Lasse Idman. Dräkter: Natalia Särmäkari. Ljud: Viktor Wolff. Ljus: Otso Vartiainen. Hår & smink: Maiju Tuovila. Övers.: Hugo Carlsson & Henrik Widegren. På scenen: Linda Helaskoski, Björn Schauman, Heidi Laakso, Ella Ukkonen, Theo Tyrväinen, Gabriela Ekelund, Dominique Pashley, Kaisa Lundán, Isak Sandell, Henrik Laine, Antonia Bäckman.
Tadams premiär på kulturhuset Sandels 16.1.
Elle Woods, som med sitt blonda hårsvall, sin chockrosa stass och häftiga attityd, tar Harvards juristlinje med storm brukar klassas som en av 2000-talets feministiska ikoner.
Visserligen kan filmen Legally Blonde, med Reese Witherspoon i huvudrollen, kritiseras för kommersialitet och utseendefixering men i det stora hela köper jag den som feministisk.
Därför är det så kul när Elle i Dominique Pashleys fantastiska gestaltning dyker upp på Sandels scen och visar att femininitet – i det här fallet shopping, smink, ”Oh my God!”-utrop och minihundar i megadyra handväskor – inte är likställt med en traditionell kvinnoroll. ”Kom du in på Harvard?” undrar ex-pojkvännen Warner förbluffad. ”Va? Är det svårt?” svarar Elle nonchalant.
Musikalversionen av Legally Blonde från 2007 rymmer en hel drös av fräscha och catchiga låtar skrivna av Laurence O’Keefe och Nell Benjamin. Många är musikaliskt utmanande men galant klarar musikteaterutbildningen Tadams elever och utomordentliga orkester av dem.
Till de svängigaste bidragen hör bland annat den återkommande Oh My God! och r’n’b-pastischen Gå vidare, en ironisk ”göra slut-låt” klockrent framförd av Dominique Pashleys skönt sjungande Elle och pojkvännen Warner, inkännande tolkad av Björn Schauman.
Allt börjar ju i Malibu där Elle har sin framtid som lyxfru noga utstakad i en rosa pärm. När tölpige Warner dumpar henne beslutar hon sig för att ändå följa kärleken och samtidigt fixa sig en juristutbildning. Kärleksobjektet Warren blir så småningom mindre viktigt, medan karriären intar första plats – och då dyker den egentliga drömprinsen upp. Med sin salmiaksrutiga tröja ser Isak Sandells Emmet ut som arketypen av en juriststreber, men till personligheten representerar han framför allt en mer samtida manlighet som ligger långt från machostuket. Sandell och Pashley står för ett av toppnumren, Ta det som en man, ett slags hyllning till kvinnlig konsumtion.
En annan höjdare är Antonia Bäckman som frissan Paulette, en mer gatusmart väninna till Elle.
Fartfylld underhållning
Legally Blonde visar att flickighet inte är något att förakta. Elle gör succé i en traditionellt mansdominerad bransch och ser till att patriarkatet får veta hut. Det sker när Ella Ukkonens tuffa fitnessguru Brooke Wyndham dumpar Theo Tyrväinens stroppiga advokat och i stället värvar Elle som representant i rätten.
Sammanhållning predikas, så slår ju Elle påsarna ihop med Gabriela Ekelunds tuffa feminist Enid och den tidigare konkurrenten Vivienne, spelad av Kaisa Lundán. Och allt det här sker utan att Elle behöver hänga sin rosa dräkt i garderoben. ”Att vara sann mot sig själv går aldrig ur modet!” Lite grann funderar jag ändå på tonen i numret Gay eller svensk, där den homosexuelle poolskötaren Nikos under hot tvingas bekänna sin sexuella orientering.
Men visst är Legally Blonde i Ylva Edlunds regi en fartfylld, ständigt underhållande föreställning med många läckra dansnummer. Pompongerna viftar och sparkarna viner i luften när Elles bubbliga systrar gestaltade av Linda Helaskoski, Heidi Laakso och Henrik Laine intar scenen. Det ska också sägas att orkestern är oerhört skicklig och lirar med känsla och kraft.
Bristen på finansiärer har lett till att det här lär bli tjugoåriga Tadams sista musikal. Det är synd då man hittat ett tilltal som jag tror faller unga i smaken. Här finns en hel del sex och sånt, fräck humor och välkommen respektlöshet. Utan tvekan rycks också en trettioåring med i Elles kamp. Att jag nästa dag fortfarande trallar ”Oh My God!” säger väl allt.