Skivrecension: Solopiano på nytt sätt
(Footprint)
Joona Toivanen, som är född 1981 och numera bosatt i Göteborg, har gjort flera trioskivor. Nu är det dags för solopiano, som brukar uppfattas som intimt och introspektivt. Men det intima kan också bli dialoger och orkestermässiga interaktioner, med flera simultana idéer. Toivanen bjuder på bägge sidor på den första soloskivan, som strängt taget inte är en soloskiva.
Toivanen spelar både solo och i duett eller trio med sig själv. Det gjorde även Bill Evans på 60-talet på sina konversationsskivor.
Toivanen har dock ett annat grepp. Han är inte hela tiden så introspektiv och han utvidgar också pianots uttryck. Pianot agerar via flerspårsteknik även trummor och bas på sina ställen. Pianisten har dessutom, bland annat med magneter, preparerat pianots klang på ett musikaliskt sätt som inte luktar effektsökeri.
Kärnan i Toivanens skiva är ändå inte metoderna eller sammanhanget. Styckena är intressanta och personliga - inte språngbräden för lång improvisation eller modalflumm i högt tempo. Kompositionen är här viktigare än stil- och hastighetsdemonstrationer. Musiken innehåller fascinerande ovanligare ackordföljder och fina dissonanta detaljer. Innehållet kan balansera skickligt på gränsen till friare tonalitet, men kantrar inte över till det atonala hållet.
Solopiano är ibland aningen tråkig musik, till exempel då man huvudsakligen arbetar rakt, med ett känsloläge eller en idé i taget. Toivanen exponerar även djupare perspektiv i sin överlagrade version av solopiano. Han har också visat att skivans innehåll fungerar väl i konsertsituation, då med hjälp av en loopbox.