Konstrecension: Ironisk, uppkäftig identitet
Under den minutiöst bearbetade ytan på Ellen Gallaghers verk döljer sig en värld större än man kan överblicka.
Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors. Till 26.1.
När Tate Modern erbjöd Sara Hildéns konstmuseum ett samarbete om en utställning av Ellen Gallagher tackade museet ja trots att den aktuella utställningsperioden redan var planerad för annat. Det var ett gott beslut, besökarantalet har varit betydligt större än normalt.
Att det är fråga om en verkligt imponerande utställning ser man inte nödvändigtvis genast man kliver in på museet. Verken är lågmälda, ofta i milda färger och på håll kan vissa pappersarbeten se nästa tomma ut. Till storleken är också de flesta modesta, men när man går närmare uppenbarar sig ett helt universum av kulturella referenser som nästan slår knockout på en.
Utställningens titel Axme kan associera till yxa, även om det är skalpell hon använder för att skära ut bitar till sina verk. Men titeln refererar också till att fråga på afroamerikanskt slang, och det är den kulturen Gallaghers verk bygger på.
Ellen Gallagher är uppväxt i USA, men hennes farfar kom från Kap Verde, som var centrum för både slavhandel och valfångst – båda delarna är teman i hennes verk.
Humor och allvar
I den mer lättillgängliga änden finns Pomp-Bang (2003), en monumental sammanställning av annonser ur tidskrifter som vände sig till den svarta befolkningen i USA kring 1960-talet. Det handlar mycket om hår, och i någon mån om hudblekning. På bilderna har Gallagher modellerat gula peruker i hejdlösa former som påminner om hjälmar, maskar, spagetti eller en bläckfisk.
Humorn, allvaret och det detaljerade hantverket får en att vilja skratta och gråta, men framför allt hänförs man av upptåget.
Sen blir det mer komplicerat. I Bird in hand sammansmälter den hämndlystne enbenta kapten Ahab, som är beredd att offra besättningen i sin besinningslösa jakt på Moby Dick, med en motbild: den svarte stepparen Clayton ”Peg-Leg” Bates, som fått benet krossat på en bomullsfabrik.
Den piratliknande figuren har också drag av undervattensvarelse från Drexciya, ett svart Atlantis för slavar som kastats överbord – en myt som uppfanns av ett technoband med samma namn.
Ett syfilisexperiment som gick ut på att studera vad som händer om man inte behandlar sjukdomen ger upphov till bilden av en demonisk svart sjuksköterska.
Återkommande är stora ögon och tjocka läppar med förebild i Minstrel-föreställningar där vita maskerat sig till karikerade svarta. På en till synes stilrent abstrakt komposition finns också två ögonpar, men det finns inte en chans att man skulle se dem utan att någon pekar ut dem.
Gömda ledtrådar
Samtidigt som Gallagher öser fram oceaner av berättelser, så gömmer hon en del. En klätterställning är gjord av trä, som klätts i svart gummi och målats vit. De underliggande lagren syns inte. En tolkning är att det är omöjligt att se hela vidden av alla tänkbara frågeställningar om ingen berättar.
Flera helvita verk innehåller otroligt fina i papper utskurna former av fiskar. På håll osynliga – vitt på vitt. Fiskarna sticker bara ut lite grann, i relief.
Vissa verk ser olika ut beroende på från vilken sida man betraktar dem. Hjärtan blir huvuden, svart blir vitt.
Gallagher skär genom lager av tid, placerar lagren på varandra och åstadkommer paradoxala kombinationer. Frågan om identitet begränsas knappast till den afroamerikanska befolkningen i vilken konstnären på fädernet har sin tillhörighet.
På ett fotografi taget av Man Ray byter hon ut Matisses ansikte mot Freuds, odaliskens mot sitt eget och betraktar på självporträttet som uppstår psykoanalysens auktoritet, nu försiktigt skissande, med ett självsäkert leende.
Uppkäftigheten i Gallaghers verk är visserligen noggrant tyglad, men skärpan är kirurgisk om än inte alltid direkt avläsbar. Utställningen är som en enorm bok där man kan läsa meningarna i vilken ordning man vill, och på så sätt omskapa historien.