Filmrecension: Sexualliv i otakt
Nej tack är stundom lös och kan stå nära sketchsamlingen men ibland hettar det till av det som är motstridiga känslor och det moderna samlivets kaos.
Manus: Heikki Paavilainen och Samuli Valkama på basis av Anna-Leena Härkonens roman. Foto: Anssi Leino. Musik: Timo Lassy. I rollerna: Anu Sinisalo, Ville Virtanen, Kai Vaine, Wanda Dubiel, Rosa Salomaa, Eija Nousiainen.
Vitsord:
Ett samliv, i synnerhet ett sexualliv, som går i olika banor är den kanske inte helt originella utgångspunkten för Samuli Valkamas dramakomedi Nej tack (Ei kiitos) som baserar sig på Anna-Leena Härkönens roman från 2008. Heli (Anu Sinisalo) och Matti (Ville Virtanen) är ett helsingforsiskt par i 40-årsåldern som lever ett skapligt och odramatiskt liv men det finns ett problem, åtminstone för hustrun Heli. Hur hon än försöker lyckas hon inte väcka den annars skötsamme och hygglige makens sexuella intresse. I själva verket upplever han det inte alls som ett problem.
Heli försöker med en kärlekssemester i sydliga nejder och överväger allvarligt parterapi vilket maken tycker är fånigt. Den allt mer desperata hustrun börjar hänge sig åt fantasier och drömmar som snart förverkligas då hon undervisar i tyska och en av eleverna är Kai Vaines unge hingst Jarno som verkligen inte döljer vad han har i tankarna. Snart är de två involverade i ett passionerat sexualliv som Heli enbart ser som ett resonemangssnedsprång. Inte kommer det att påverka hennes trygga äktenskap utan rentav stimulera det.
Men vad som till en början är fysisk samlagsfixering övergår i en psykisk besatthet. Att Jarno även umgås med andra och betydligt yngre kvinnor gör Heli galen av svartsjuka. Sedan följer en annan surpris då maken avslöjar att han har nätkontakt med en fransk kvinna med vilken han funnit en själarnas sympati.
Nej tack är stundom lös och kan stå nära sketchsamlingen men ibland hettar det till av det som är motstridiga känslor och det moderna samlivets kaos. Anu Sinisalo tolkar trovärdigt en kvinna på detta gungfly och även Kai Vaine känns rättfram som ung adonis. Kanske Ville Virtanens mysige make ändå är lite för mycket passiv hösäck. Man kan förstå Helis dilemma men även Matti står för sin sanning.
Hur man än vänder sig har man röven där bak. Nej tack finner småningom en något resignerad kompromisslösning som känns sympatisk. Scenerna och replikerna är ytterst frigjorda och rakt på sak. Men onekligen har något gått förlorat när man i dag inte längre behöver ty sig till antydningens konst. Smått irriterande känns även sättet att renodla det sexuella som överskuggar allt annat på de mänskliga aktiviteternas område.