Skivrecension: Den nya Jenny Wilson
Jenny Wilson lämnar på nya, sjufaldigt Grammisnominerade albumet det svala och distanserade bakom sig.
(Sony)
Det finns två Jenny Wilson. Dels den artist som gett ut tre tidigare soloskivor, och dels den som skapat aktuella Demand The Impossible!. Wilson före kampen mot bröstcancern och nu.
Om hon tidigare gjorde en rytmiskt exakt och slående, men också lite sval och distanserad electropop, kommer hon på den nya utgåvan närmare sin lyssnare – och slutligen, under albumets sista sånger, till och med långt in under huden. Det har också svenska Grammisjuryn tyckt och nominerat henne i sju olika kategorier (bland annat årets artist, album, kompositör, textförfattare och producent).
Hon experimenterar snyggt med framåtdrivande rytmer och ljudkombinationer, och sätter också en och annan effektiv poprefräng, men det nya och riktigt positiva är hennes nu personligare texter och naknare sätt att sjunga. Under skivans gång eggar hon via omkväden om operationsärren småningom upp sig till en desperation, som kulminerar i den avslutande, majestätiska Ghost Station (”Listen / I’m here, 50 years too soon”).
På danspopvägen fram till den höjdaren finns också en del mindre vägande stunder, och synd kanske att man måste vänta så länge på skivans klimax. Men själv är jag åtminstone glad över att ha företagit resan, den utmynnar i en av fjolårets mest berörande låtar.