Filmrecension: The Wolf of Wall Street
Martin Scorseses Wall Street-historia är ett sprakande fyrverkeri, en hedonistisk backanal och en excess i droger, sex – och pengar. Men onekligen står den även nära farsen, karikatyren och operetten.
HHHII
Regi: Martin Scorsese,
Manus: Terence Winter.
Foto: Rodrigo Prieto.
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Cristin Milioti, Kyle Chandler, Rob Reiner, Matthew McConaughey.
Groteskerierna och överdrifterna i The Wolf of Wall Street är ändå förankrade i verkligheten. Scorsese och manusförfattaren Terence Winter (som stod för HBO-serien Boardwalk Empire) har inspirerats av fallet Jordan Belfort, börsmäklaren och skojaren som håvade in miljoner innan bubblan sprack. Han blev dömd till 22 månaders fängelse för bedrägeri och penningtvätt men har i dag börjat på ny kula som författare och föreläsare.
Jordans förehavanden i filmen kan faktiskt få en Gordon Gekko (från Oliver Stones Wall Street) att framstå som en sansad kamrer och en måttfullhetens sinnebild. Eller, med hänvisning till en annan färsk tolkning av Leonardo DiCaprio, förvandla The Great Gatsby till en mycket moderat Long Island-miljonär på spaning efter den amerikanska drömmen.
Också The Wolf of Wall Street är en ”rise and fall”-story som hela tiden går på höga varv vilket nästan gör den till en pikaresk och skälmhistoria.
Med energi och frenesi tolkar DiCaprio en man som realiserar sin dröm och som efter universitetsstudier 22 år gammal anländer till ”the Big Apple” tillsammans med sin prudentliga hustru Teresa (Cristin Milioti).
Som novis på Wall Street får Jordan omedelbart en snabbkurs i börsmäkleriets abc av den rutinerade räven Mark (Matthew McConaughey) som öppnar den cyniska katekes där evangeliet går ut på att sko sig på andra. Jordan är en läraktig elev men just när himmelrikets portar tycks öppna sig följer kraschen och den svarta måndagen i oktober 1987.
Den till en början något rådville Jordan är tvungen att ta ny fart men snart simmar han som fisken i vattnet i en anspråkslös liten börsmäklarfirma på Long Island som säljer billiga ”penny stocks” åt mindre slipade och sofistikerade spekulanter. Han visar sig vara en haj och en övertalningens mästare i konsten att marknadsföra dessa värdelösa aktier. En lurendrejeriets konst som gör att Jordan och hans anställda börjar bada i pengar.
Scorsese jämställer denna mammonsdyrkan med en drogberusning. Börsmäklarbolagets vräkigt smaklösa fester är orgier i droger och sex. Om dagarna visar Jordan och hans trogne drabant Donnie (Jonah Hill som vi minns från MoneyBall) vad som kan åstadkommas med en telefon, ett välsmort munläder och en övertalningsförmåga varefter firman får frossa i nyrik vulgaritet.
Ofta tyr sig Scorsese till stilgreppet att låta den schvungfulle DiCaprio vända sig direkt mot kameran och åskådaren liksom för att understryka hans hybris och stolta skrävlande.
En ny troféhustru finner Jordan i den raffiga modellen Naomi (Margot Robbie), ett par som står för glittrande glamour och extravagans. Mycket riktigt väcker Jordans bolag uppmärksamhet och skapar rubriker. Men en dag knackar även FBI, representerat av agenten Denham (Kyle Chandler), på dörren.
Framgångens sötma och den överdådiga konsumtionsfesten skildras av Scorsese med tabloidtidningarnas rubriker medan nedförsbacken och moralkakan bakas in som anspråkslös brödtext.
Det är med andra ord mycket glittrande yta men betydligt mindre dramatiskt djup i jämförelse med regissörens bästa filmer.
Scorsese bjuder på denna klatschiga kurskorrigering efter den hjärtliga filmhistoriska utflykten Hugo. Många har jämfört The Wolf of Wall Street med regissörens sprakande maffia- och gangsterskildringar Goodfellas och Casino. Våldsamma män med vapen i hand är väl ingen bristvara i dagens Hollywood men det kan ses som ett tecken i skyn att de ofta efterträtts av affärs- och finansvärldens fifflare. Vi har sett exempel på det i filmer som Boiler Room, Arbitrage, Runner Runner och till och med i Woody Allens Blue Jasmine.
Scorsese kunde ha nalkats sanningens ögonblick med lite stramare tyglar. Men visst är The Wolf of Wall Street en märklig blandning av vulgär smaklöshet och uppsluppen oskuldsfullhet. DiCaprios börshaj är som ett ystert barn på julaftonen.