Musikrecension: Ståtlig säsongavslutning
Dir. Susanna Mälkki, körmästare Tapani Länsiö. Solister Reetta Haavisto, Lilli Paasikivi, Jussi Myllys och Juha Uusitalo. Musikhuset 18.12.
Helsingfors stadsorkesters traditionella säsongavslutningskonserter var alla utsålda. Är det Beethovens körsymfoni, dirigenten Susanna Mälkki eller traditionen som drar? Svaret är enkelt: alla tre.
Nionde symfonin hör onekligen till den västerländska musikens storverk men den har också fått hård kritik. Wagner dirigerade gärna symfonin men fingrade i likhet med Mahler på instrumentationen och Verdi var mycket kritisk mot Beethovens vokalstämmor.
Beethoven skrev onekligen hänsynslöst för människorösten men Musikhusets kör klarade uppgiften förbluffande bra. Rösterna bar fint bakom orkestern och de krävande stämmorna hade imponerande och ren slagkraft. Lätt lät det inte men praktfullt.
Samma gäller nog solistkvartetten, där Juha Uusitalo fick ta i ganska hårt för att få det att fungera. Jussi Myllys är ingen dramatisk tenor men serverade utan att forcera det tunga tenorpartiet med ovanlig elegans. Lilli Paasikivi klingade underbart och Reetta Haavisto infriade löftena från sångtävlingen i Villmanstrand, där hon var publikfavorit.
Huvudrollen innehades givetvis av Susanna Mälkki som efter sju år i täten för Ensemble Intercontemporain i Paris nu gör stor karriär som frilans bland annat på La Scala-operan i Milano och med ett flertal amerikanska orkestrar.
Extatisk helhet
Med sin yviga, energiska plastik behärskar hon ensemblen totalt. Dynamiken i första satsen är väl avvägd och i scherzot skapar hon spänning med sitt virtuost alerta rytmiska grepp. Tredje satsen är innerlig men spänstig. Och sedan brakar det lös.
Fjärde satsen är som en hel symfoni i sig – så beskrivs den av Charles Rosen. Wagner var den som valde att placera solisterna bakom orkestern framför kören. Klokt nog tror jag föredrog Susanna Mälkki att flytta solisterna längst fram.
Körfinalen blev den storartade apoteos som den är tänkt som. Mälkkis förmåga att hålla allt under kontroll är beundransvärd. Helheten blev lämpligen extatisk men utan excesser. Framför allt fick man en generell känsla av välbehag av att allt var på sin plats. Det skall bli en sann njutning att följa med hur hon arbetar sig igenom repertoarens stora verk, då hennes tjänst inte längre tvingar henne att enbart dirigera modernt.
Sist men inte minst: stadsorkestern var i högform!