Terroristerna tar för mycket plats i RAF-dramat
Varför är vi mera intresserade av RAF än deras offer? Pia Ingström har läst om ett dåd som slog sönder två familjer.
Atlantis 2013
Den 30 juli 1977 fick Jürgen Ponto, chef för Dresdner Bank, besök hemma i familjens villa utanför Frankfurt av sin goda vän Hans-Christian Albrechts dotter Susanne.
Tillsammans med henne kom en kvinna och en man som han inte kände. Susanne Albrecht räckte värden en blomsterbukett. Sedan drog mannen och den främmande kvinnan fram skjutvapen. Några sekunder senare var Ponto död.
Jürgen Ponto var gudfar till Susannes lillasyster Julia, hennes pappa i sin tur var gudfar till Pontos dotter Corinna. Paret Albrecht hade oroat sig mycket över Susannes umgänge och ideologi, men de hade inte vetat att hon gått med i Röda Armé-fraktionen, RAF.
Västtyskland gled in i den ”tyska höst” som andra generationens RAF-terrorism och terroristjakt innebar. Ulrike Meinhof var död sedan ett år. Andreas Baader, Gudrun Ennslin och Jan-Karl Raspe satt isolerade i Stammheim. Riksåklagare Siegfried Buback hade mördats av RAF några månader tidigare. Efter mordet på Ponto följde kidnappningen och mordet på Hanns-Martin Schleyer, kapningen av Lufthansaplanet och fritagningen av gisslan i Mogadishu, Baaders, Ensslins och Raspes självmord i Stammheim, terroristjakten, tredje RAF-generationens mordraider ...
Den förlorade dottern
Kontakten mellan familjerna Albrecht och Ponto bröts sommaren 1977. Den förra levde vidare i Västtyskland omgiven av en dånande tystnad, den senare flyttade till USA. Susanne Albrecht, liksom de två som skjutit, Brigitte Mohnhaupt och Christian Klar, gick under jorden; de togs emot i DDR och erbjöds nya identiteter. Efter murens fall greps de sedan alla tre, liksom många andra RAF-föredettingar, ställdes inför rätta och dömdes. I dag är Albrecht, Mohnhaupt och Klaar fria. Albrecht heter numera något annat, och arbetar som lärare i Nordtyskland.
Trettio år efter mordet på Jürgen Ponto tog Susanne Albrechts syster Julia Albrecht kontakt med hans dotter Corinna Ponto. Skulle de kunna utbyta tankar om det som hänt, det dåd som slagit sönder bådas familjer? Resultatet blev dialogboken Guddöttrar. Mordet på Jürgen Ponto, som nu finns i svensk översättning av Leif Mutén. Boken utgör en ställvis gripande, ställvis hotfull fotnot till klichébilden av RAF.
Julia Albrecht grubblar över familjens ansvarsfråga. Hur fick brytningen mellan storasystern och föräldrarna sin början? Vad visste föräldrarna om sin ”förlorade dotter” och hennes politiska aktivitet? När Susanne börjat ”närma sig familjen” på nytt efter år av avståndstagande och ville hälsa på hos familjevännerna Ponto – borde hennes föräldrar då ha varnat Pontos för sin dotter? Eller var det helt enkelt naturligt att de tog dotterns intresse för gamla bekanta som ett tecken på att hon ville återvända till de sammanhang och värderingar som hon protesterat mot?
Vems terrorister?
Corinna Ponto för sin del ser det hela som en fråga med djupa historiska underströmmar, en effekt av det kalla kriget mellan det kommunistiska östblocket och Atlantpakten.
”Blocken definierades av en kamp om makt och ekonomi mellan de båda samhällssystemen och en underjordisk kamp mellan underrättelsetjänsterna. På ytan av denna grundläggande konflikt rör sig ’våra’ terrorister, alltid återgivna i stort format.” Med andra ord: utan DDR:s säkerhetstjänst Stasi, inget RAF. Inga hemliga lägenheter, inga träningsläger i Mellanöstern med PLO, inga falska pass för resor kors och tvärs genom Europa.
Man kan förstå Pontos ilska över att Uli Edels fartfyllda men ganska banala film Baader Meinhof Komplex (2008) av någon entusiastisk politiker rekommenderats som undervisningsmaterial i alla tyska skolor. Dess karismatiska och demoniska brottslingar med deras hemska öde – isoleringen, galenskapen, döden i Stammheim – återges just i ”stort” format.
”Man kan med bestämdhet hävda att det inte rör sig om något tyskt ’Baader-Meinhof-komplex’ utan om ett internationellt öst-västkomplex med internationella förgreningar”, hävdar Corinna Ponto.
Inte omöjligt – och man kan förstå också Corinna Pontos vrede mot fixeringen vid gärningsmännen och deras bevekelsegrunder, där gärningarna förädlas till tyskt persondrama och offren reduceras till pappfigurer.
”Offren är godtyckligt valda. Gärningsmännen har en berättelse. Filmen kan inte syssla med nycker. Bara med berättelser”, har regissören Christian Petzold sagt apropå RAF-sagans filmiska tolkningar. Och Joschka Fischer, grön f d utrikesminister, med häpnadsväckande cynisk offentlig uppriktighet : ”För de tre höga herrarna [Buback, Ponto, Schleyer] kan jag inte uppbåda några riktiga sorgkänslor.”