Musikrecension: Stor fest med levande kontraster
Tomasz Stanko imponerade bland annat med sina osedvanliga melodier under avslutningskonserten på We Jazz-festivalen i lördags.
Savoyteatern 14.12.
Savoyscenen fylldes på lördagen av Tomasz Stankos nordiska kvintett, Timo Lassys dansanta grooveband och pianisten Joona Toivanen. Lyckad programmering gav åter tre vitt skilda bilder av dagens jazz.
Toivanen spelade solo med två pianon och en loopbox. De avspända momenten blev mera än summan av detta. Toivanen nöjde inte sig med traditionellt solopiano, utan skapade en bit jazzevolution genom bruk av loopboxen, som möjliggör att konversation med sig själv. Han laddade in bakgrunder i form av rytmiska slingor och överlagrade med flygel och vanligt piano. Någon lek med manicker blev det inte, utan riktig musik.
Toivanen hade preparerat de bägge instrument, med bland annat med magneter, och varierade på detta sätt klangerna i 45 minuter som verkade betydligt kortare än så.
Timo Lassys väloljade maskin kontrasterade givetvis till inledningen med solopiano. Lassy och gänget kör frimodigt med retrojazz – rötterna till musiken hittas lätt från 60-talet. Men idé och vision i samband med hårt arbete bär frukt. Spelar man så bra som tenorsaxofonisten Lassy, wurlitzerpianisten, svänggiganten Georgios Kontrafouris, kontrabasisten Antti Lötjönen, samt slagverkarna Teppo Mäkynen och Abdissa Assefa, kan man ju spela precis vilken stil man vill.
Musiken kom i huvudsak från Lassys senaste skivor, stycken som Shooting Dice eller Teddy The Sweeper, men ett par nya bitar hördes även. Stay Close är en ny långsam låt i lätt 6/8-komp med klar gospelkänsla. I huvudroll i detta stycke är Kontrafouris och det nasala, men överraskande dynamiska Wurlitzer-pianot. Festivalen till ära hade Lassy skrivit stycket We Jazz Team, som är en snabbare sak med viss rural Ray Charles-känsla.
Trumpetaren Tomasz Stankos framträdande var en fråga om melodi. Varken i teman eller i solon nöjer sig Stanko inte med det sedvanliga. I bland är melodierna kromatiska utfärder via kurvor och avtag, men tidvis kan melodin bestå av mycket få toner – till exempel en ton, som varieras genom snillrikt inplacerade pauser. Liksom Miles Davis, bygger han sin musik även genom val av musiker, musiker som kontrasterande kompletterar hans stil. Medan Stanko är sparsam i tonerna, har han pianisten Alexi Tuomarila, som sköter det mer koleriska i tonföljderna.
Basisten Anders Christensen är mycket intressant. Med en (tyvärr aningen undermixad) Fender Precision-basgitarr förbryllade han till en början, men tog slutligen hem segern som en av de personligaste jazzbasisterna man hört på ett tag. Med dova klanger förvaltade han sitt pund med metoden mindre är bättre än mera. En flärdfriare musiker får man leta efter med ljus och lykta.
En höjdpunkt i kvintettens meditativa giv var duetten mellan Stanko och trumslagaren Olavi Louhivuori. Stanko matade Louhivuori som gav tiofalt igen.
Dramaturgen Stanko ledde bandet till återhållsamhet i nästan hela setet, men till slut brakade det loss i en mycket snabb slutspurt.