Ahdes avslöjande aria
Svek, hämnd, maktmissbruk och kriminalitet. Det är svårt att påstå att politik är tråkigt efter att ha läst boken om förra toppolitikern Matti Ahde. Snarare ger operafantasten Ahdes liv ingredienser till ett libretto.
Politisk historia
WSOY, 459 s.
Berättelsen om den fattiga arbetarpojken Matti Allan Ahdes väg från den ruckliga stugan till de finaste kabinetten är givetvis en framgångshistoria, men berättelsen slutar inte där. Politikens underbarn blev avpolletterat och halkade in i rollen som republikens kändaste tafsare.
Matti Ahdes historia är intressant i sig. Ännu intressantare är den för att den ger en bild av den genomgripande förändring som samtidigt skedde i Finland.
I boken Matti Ahde – sähkömies (elektriker) är det Ahde själv som berättar och journalisten Timo Hakkarainen som tecknar ner. Det gör att berättelsen är subjektiv. Ställvis är det också en bitter man som berättar.
Matti Ahde gjorde en kometkarriär i politiken. Han blev socialdemokratisk riksdagsledamot 1970, vid 24 års ålder, och avancerade snabbt både i partihierarkin och i den övriga politiken. Bland annat blev han ordförande för partiets riksdagsgrupp, landets första miljöminister och riksdagens talman.
Mycket av det Ahde fick av politiken kan han tacka partiets legendariska ordförande och statsminister Kalevi Sorsa för. Det var Sorsa som drev igenom Ahdes kandidatur i riksdagsvalet, det var med Sorsas bistånd han blev gruppordförande och det var Sorsa som ville ha honom som minister i sina regeringar.
Under Sorsas tid levde den finländska socialdemokratin sin guldålder. Pengar fanns för reformer och tillsammans med det andra maktpartiet Centern bestämde man hur de skulle göras. Utrikespolitiken skötte presidenten om. Han hette under över hälften av Ahdes första tjugo år i riksdagen Urho Kekkonen.
När Kekkonen blev allt skröpligare intrigerade Sorsa mot folkfavoriten och partikamraten Mauno Koivisto. I denna giganternas kamp ställde sig Ahde på Sorsas sida. I boken förnekar Ahde ändå bestämt att han skulle ha varit med om försöken att fälla Koivistos andra regering för att försämra Koivistos presidentchanser. Han konstaterar ändå att Koivisto lyckades bli SDP:s presidentkandidat mot partiledningens vilja.
När det begav sig tippades antingen Ahde eller SDP:s dåvarande partisekreterare Erkki Liikanen bli Sorsas efterträdare på partiordförandeposten. Enligt Ahde var det också Sorsas vilja att det skulle bli någon av de två.
– Slåss om saken, pojkar, ska han ha sagt.
Varken Liikanen eller Ahde nappade på erbjudandet. Varför han inte var intresserad, trots att han enligt sin egen bedömning skulle ha haft bättre chanser än Liikanen, ger Ahde inget svar på.
Det var Pertti Paasio som blev partiordförande och i den egenskapen måste han få en ministerplats. Ingen ville maka på sig ända tills Sorsa bestämde sig för att lämna utrikesministerposten till förmån för Paasio. Gesten verkade storstilad ända tills det framgick att han ville bli riksdagens talman. På den posten satt då Matti Ahde.
Dåvarande journalisten vid Aktuellt Maria Romantschuk ringde upp Ahde, som befann sig i Köpenhamn, och bad om en kommentar till nyheten om att han håller på att bli avsatt.
Samtalet var en fullständig chock för Ahde och han kunde aldrig förlåta Sorsa för den förödmjukelse han utsattes för. Ahde kunde ändå ge igen med att synligt stödja Martti Ahtisaari i presidentvalet 1994.
Eftersom det då var fullständigt naturligt med mjuklandningar för avdankade politiker visar Ahde i boken ingen tacksamhet över att han utan språkkunskaper och lämplig utbildning fick posten som vd för Veikkaus.
Jobbet som direktör för tippningsbolaget fick ett snöpligt slut när han anklagades för att sexuellt trakassera kvinnor på jobbet. Utredningarna om trakasserierna ledde till att styrelsen för bolaget tappade förtroendet för Ahde och avskedade honom.
Ahde ger sin egen version också av det här händelseförloppet på ett sätt som inte väcker sympati. Varken Sorsa eller Pirkko K. Koskinen, som utredde trakasserierna, kan längre försvara sig.