Musikrecension: Lyckad start – vi jazzar mångsidigt
Öppningskonserten under We Jazz-festivalen bjöd på tre vitt skilda tolkningar av vad ordet jazz kan betyda i dag. Både musik och arrangemang var i toppklass.
Alexandersteatern 9.12.
Den gamla goda idén att inte ge medlemmarna i publiken vad de vill ha utan det som de inte ännu visste att de ville ha, gick igen på Alexandersteatern i måndags då den första We Jazz-festivalen startade. I tre akter presenterades lika många tolkningar av hur jazz kan låta i dag.
Efter M. A. Numminens verbala inledning i hexameter, hördes traditionell frijazz, uppiffad bossanova och modern pianotrio plus saxofonisten Greg Osby.
Trumslagaren Andrew Cyrille och saxofonisten Mikko Innanen inledde med en något fragmentarisk dialog. Den år 1939 födde Cyrille, som gjort karriär med avantgardister som Cecil Taylor och Anthony Braxton, visade småningom att man kan svänga även utan att spela ett egentligt komp. Han spelade oftast brutna rytmer, men utnyttjade även trumsetet melodiskt. Bägge musikerna spelade på en tekniskt hög nivå, men frågan är om sättet hur de spelade var bättre än vad de spelade. Den sista delen av akten, som steg i intensitet mot taket, jagade dock bort tråkighetens förtret.
Jukka Eskola och hans Orquesta Bossa spelade material från skivan som kom på hösten. Musiken levde bättre i nuet, varför bitarna föll bättre på sin plats än på skivan. Solona var inte särskilt långa, men desto läckrare. Eskola spelade flygelhorn och trumpet med virtuost handlag – men modigt på gränsen. Petri Puolitaival övertygade på altsax med bland annat Parkerliknande slingor och kompletterade det hela med flytande flöjtspel. Peter Engberg hanterade både akustisk och jazzgitarr, utan att stanna inom bossanovans gitarrkanon.
För det otroligt fint och autentiskt svängande grundkompet stod Ville Herrala med sin 107 år gamla kontrabas och Jaska Lukkarinen, som med utsökt teknik bemästrade den brasilianska stilen. Proton String Quartet pulserade på rätt sätt och gav ofta helheten en ryggrad. Stråkkvartetten är här ingen krydda, utan en given del av helheten.
Den schweiziska trion Vein med bröderna Michael och Florian Arbenz samt Thomas Lähns spelade musik från bland annat den senaste skivan Vote for Vein. Den ansedde specialgästen Greg Osby var inte på något sätt i centrum av skeendena, utan bandet arbetade med dialoger. Michael Arbenz spelade både kluster och blixtrande lopp vid flygeln, medan trummande broder Florian, som hade skrivit två av en handfull hörda låtar, imponerade vid setet med både rejäl sväng och detaljer bortom det sedvanliga. Lähns spelade tuff kontra med hårda grepp och i bland dubbelgrepp.
Egentligen vill festivalens primus motor Matti Nives inte kalla We Jazz för en festival, utan talar hellre om installationer. Om man tänker på typiska drag för jazzfestivaler, som marknadsstämning, ljudliga vip-gäster och försenade tidtabeller, kan man nog hålla med om att denna kväll inte påminde om en vanlig jazzfestival. Nu var både musik och arrangemang av toppklass. Det blir i medeltal fler än en installation per kväll ända till lördag då festen avslutas av bland annat Tomasz Stankos kvintett.