Skivrecension: Perrys Prism – en mognare cocktail
(Capitol Records)
Det har gått fem år sedan Katy Perrys – beroende på betraktaren – lekfulla eller provocerande singel I kissed a girl släpptes. Det känns som om det nya albumet Prism är rätt långt från den epoken. Det här är en vuxen kvinnas album med seriösare låttexter, image och sound.
Katy Perry har varit med och skrivit samtliga låtar på albumet. Många handlar om kärlek. Inte bara ex-kärlek och svårigheten i att lämna den bakom sig och nyfunnen kärlek, själfrändskap, men också rädslan för att släppa en ny människa nära inpå. Kanske mognare, men annars en salig röra av popmusikens olika subgenrer.
Här finns många klassiska poppiga kärleksballader (Unconditionally, Ghost, Double Rainbow), det finns Bollywoodinspirerade hits (Legendary Lovers), 80-talsinfluerade discostycken (Walking on air), sensuella mörka rapkryddade toner (Dark Horse med Juicy J). Den tidigare aningen barnsliga tonårstjejkänslan dyker också upp (International Smile).
Inledningsstycket på albumet, Roar, har toppat många hitlistor under hösten. Det är en låt som vid första lyssningen ter sig som en rätt mainstream och massproducerad popdänga. Men lyssna på en akustisk version av låten på Youtube och vilken annorlunda låt det plötsligt är!
Det är ett bra exempel på vad jag tycker är ett genomgående problem med låtarna på Prism. Specialeffekter gör att mycket av själva musiken tappas bort i vimlet av electroljud, ekon, poppiga beats och syntetiska ljudeffekter.
För faktum är att Katy Perry är en intressant och sångtekniskt skicklig sångare. Hon sjunger starkt både högt och lågt och varvar olika vokaltekniker på ett flytande sätt, vilket ger henne det unika och speciella ljud hon är känd för. Med de mognare texterna är tolkningen kraftigare och hon sjunger med mer känsla. Man lyssnar gärna på hennes röst. Därför är det synd att den på det nya albumet ofta dränks i alla ljudeffekter.