Konstrecension: Skratt, gråt och disiga berg
På de ungas utställning i Konsthallen står man som i en livlig gatukorsning omgiven av verkens brus.
Helsingfors konsthall, Nervandersgatan 3. Till 5.1.2014.
Att utställningen De unga har stor betydelse är klart – 350 lämnade in arbeten, av dem valde juryn verk av 43 konstnärer.
För besökaren är fördelen att utställningen ger en överblick över vad som gjorts av unga konstnärer i Finland under de senaste två åren. Nackdelen är att få verk kommer till sin fulla rätt utan egna revir.
Aiko Tsukaharas Cloud, som hängde som en funktionalistisk, himmelsk stad på Hippolyte i vintras får inte samma lyft i den brokiga omgivningen och Haidi Motolas redogörande med högintressant videoinstallation om mögelförgiftning är placerad mitt i en gångrutt.
I byggplastens mjuka ljus
En storslagen vy över Pia Siréns skulptur öppnar sig genom ingången till salen – landskapet beskärs perfekt. Toppen, ett berg med läckert avståndsdis mot blå himmel, balanserar mellan motiv och material: aluminiumstegar, byggplast och presenningar. När man går in i landskapet försvinner illusionen och effekten av den konstgjorda naturen blir inte lika fullödig som på hennes utställning på Sinne i år.
Där Sirén omformar begreppet landskap arbetar Taneli Rautianen med arkitektur. En vägg med dimensioner och golvlister efter Konsthallens mått ligger som om den var mjukt hopvikt på golvet – ett spännande grepp som Rautiainen kunnat anpassa till olika utställningsplatser.
Vid sidan om mer allvarsam lek finns också en lössläppt humor, som i Eeva Honkanens En ko – Full of life, vars sprängfyllda juver och berusade blick är lättsamt uppiggande.
Eero Tiitula har hittat odefinierade flygande föremål på tre målningar med motiv från Jesu liv. Han har förstorat upp de strålande himlaobjekten på korsstygnstavlor och presenterar dem som numrerat bevismaterial. Det osannolika tekniska utförandet går väl hand i hand med idén.
Som lössläppt allvar kan man (också) se Emma Ainalas målningar där prerafaelitiskt färgade drömfigurer poserar som vampyrlika övermänniskor eller förvildade gudinnor.
Videomaraton
I ett eget videobås läser Reija Meriläinen psalmer i tre timmar och nio minuter. Ansträngningen framstår som lätt tortyr, betraktandet ger en upplevelse av meningslöshet.
En prövning är också den videosammanställning som i år har en sammanlagd visningstid på ett par timmar och innehåller verk av åtta konstnärer. Av dessa trivs jag bäst med Riikka Gröndahls Jari och jag, där konstnären för ett naturligt och ärligt samtal med en vän i en mycket stökig lägenhet. I det dokumentära verket pratar de om att komma ut ur garderoben, en mor som dog och om att vara normal eller känna sig fel.
Riikka och Jari skrattar, gråter och fånar sig fritt. Besöket hos de två mycket sympatiska personerna varar i 25 minuter och är väl värt att vänta på även om man kan bli tvungen att se flera av de andra sju verken först.