Filmrecension: Skidspår med blodfärg
Regi: Arto Halonen. Manus: Jouni K. Kemppainen, Arto Halonen. Foto: Hannu-Pekka Vitikainen. Musik: Alfi Kabiljo. I rollerna: Martti Suosalo, Pamela Tola, Pirjo Lonka, Janne Reinikainen, Mikko Kouki, Hannu-Pekka Björkman, Satu Paavola.
Vitsord:
Regissören Arto Halonen var förra året aktuell med Sinivalkoinen valhe (Den blåvita lögnen), en sammanfattande rapport om dopningshärvan i finsk skidåkning. Till sitt förfogande hade regissören mängder av gammalt nyhetsmaterial som han dramatiskt bakade in i nya intervjuer och avslöjanden.
Onekligen innehöll dokumentären både tragiska och farsartade drag även om Halonen var tvungen att följa vissa försiktighetsprinciper. Då han i En fosterländsk man (Isän- maallinen mies), tillsammans med manusförfattaren Jouni K. Kemppainen, återvänder till samma ämne har den fiktiva formen förvisso gett honom betydligt friare händer, vilket samtidigt kan innebära alltför lösa tyglar.
Filmen tar sats i 80-talet då finsk skidsport redan höll på att tappa terräng i den internationella konkurrensen och då Sovjet fortfarande existerade. Toivo (Martti Suosalo) är en helt ordinär bänkidrottare som är sättare till yrket men som plötsligt blir arbetslös. Hustrun (Pirjo Lonka) anser att maken kan göra någon nytta för sig och uppmanar honom att bli blodgivare. På läkarstationen väcker Toivos höga hemoglobinvärden stor förundran och ryktet når även skidförbundet. Toivo rekryteras omedelbart till underhållstrupperna. Han är mannen som ska ge den anemiska skidåkningen nytt blod.
I första hand blir Toivo personlig donator för det unga löftet Aino (Pamela Tola), ett samarbete som inte leder bara till framgångar i skidspåren utan även till gemensamma herdestunder. Det avslöjar någonting om filmens karaktär av stilistisk sillsallad. En fosterländsk man är dramatik i de internationella skidspåren, flåsig retorik på ledningsnivå, lite erotik i de personliga förehavandena och däremellan mycket situationskomik och svart fars i förening med den i grund och botten tragiska grundtonen. Även en gammal syndare som sprintern Ben Johnson har fått komma med i egenskap av taxichaufför under ett OS i Kanada.
Helheten känns ändå spretig och vill inte hitta sin adekvata form. Det är varken klassisk diagonalstil eller fristil.