Musikrecension: Nästa generation växer fram
Avantis konsert med fem tonsättarstuderandes verk blev en snygg uppvisning i vad den nyaste tonsättargenerationen sysslar med.
Kammarorkestern Avanti. Kompositioner av kompositionsstuderande vid Sibelius-Akademin. Dir. Jozsef Hars. Klang-konsertserien i Musikhusets Cameratasal 2.12.
Hurdan musik skriver tonsättare födda på 1990-talet? Frågeställningen är intressant och tål att dryftas. Kammarorkestern Avanti tänkte erbjuda ett svar med sin konsert i måndags med kompositioner av kompositionsstuderande vid Sibelius-Akademin, men programmet hann förändras många gånger om och sist och slutligen fanns tre olika versioner av programmet – på nätet, i programbladet för Avantis jubileumsår och i programbladet vid dörren. Den yngsta tonsättaren var född 1989, vilket gör att vi ännu får vänta på att ringa in, definiera och katalogisera 1990-talisternas sound.
Men dagens tonsättare, eller ska vi säga tjugoplussarna, är väl som unga vuxna överlag i samhället. Det nervösa pannskrynklandet, som ännu i viss mån kunde utmärka sjuttiotalisterna, har generellt sätt fått ge vika för något mera direkt och intuitivt i tilltalet. Ofta går man direkt på det sköna och det som är lätt att relatera till. Dagens generation dras inte för att skriva om det uppenbara, det som en större publik kan relatera till. Samtidigt har man kanske gått miste om något av den idealism och ihärdighet som präglade tidigare generationer. Som om ytan skulle ha blivit viktigare än innehållet, eller kanske är det ytan som är innehållet – om inte innehållet ännu väntar på att formas.
Ett sådant här element som kan vara lätt att relatera till är pingpongbollarna som faller mot scengolvet en efter en i Niilo Tarnanens (f. 1987) Schwebe. Pingisbollarna bildar liksom en rytmisk dominoeffekt som multipliceras när flera bollar fälls efter varandra. Tarnanen menar att stycket, vars mångtydiga tyska titel syftar på ett svajande eller svävande, handlar om människans litenhet, men den stora behållningen blir den effektiva användningen av de små elementen. I botten verkar en stadig grundton ovanpå vilken alla möjliga händelser utspelar sig. Tonhöjderna är ändå inte lika viktiga som alla de krassa, karga och rytmiska händelserna.
På samma sätt upplever jag kanske i Juuso Kontiolas (f. 1985) Scaling Out att det viktigaste inte tycks vara vilka toner som ljuder utan att det ljuder och hårt, speciellt i klimax, som är mättad, till och med överbelastad. I mexikanen Itzam Zapatas (f. 1989) Blooming Stardust fastnar jag för den klara orkestreringen och de häftiga slagverken, ett starkt trummande och en lång slagverkskadens.
Och i kammarmusikversionen av Sebastian Dumitrescus (f. 1989) Fomalhaut fungerar det rytmiska pianot (Jouko Laivuori!) som ett element som är lätt att uppfatta och insupa, medan stråkkvartetten med den avvikande scordaturastämningen främst målar upp franska färger med tersrelaterade harmonier, gungandes fram och tillbaka.
Kanske känns också lärarnas inverkan av i vissa fall. Till exempel tänker jag på Pehr Henrik Nordgrens melankoli när jag hör inledningen av Jussi-Matti Haavistos (f. 1977) Approach med sin stilla melodi i cellostämman och kontrabasen. Allteftersom skönjs dock ett drama som växer i intensitet och spänning och de nordgrenska influenserna känns mer avlägsna.
Alla tonsättare har skrivit anmärkningsvärt väl för kammarorkester och Jószef Hárs, till vardags solovalthornist i RSO, gör ett gott jobb med att ledsaga de alerta Avantimusikerna genom de varierande landskapen. Tonsättarindividerna är dock stadda i utveckling och deras tonspråk kommer troligtvis att förändras ännu många gånger om. Ser därmed fram emot nästa motsvarande konsert!
Konserten sänds i kväll i Yle Radio 1 kl. 22.05 och kan därefter avlyssnas på Yle-arenan till den 4 januari.