Skivrecension: Speciell på många sätt
Juhani Aaltonen har genom åren gjort många fina skivor. Denna hör definitivt till de allra finaste, skriver Jan-Erik Holmberg.
(TUM Records)
På skivan To Future Memories spelar Juhani Aaltonen med sin utökade kvartett musik av Antti Hytti. Basisten och kompositören Hytti (f. 1950) är en mycket mångsidig aktör, som har verkat som musiker (bland annat med Edward Vesala, Tomasz Stanko, Piirpauke, Otto Donner Sextet, Suhkan Uhka) men även skrivit en stor mängd film- och teatermusik. Här hörs särskilt Hyttis filmmusik från 80- och 90-talen. Aaltonen spelade i många fall på ljudspåren.
Skivan är speciell på flera sätt. I kreativ jazz, som i hög grad baseras på kollektiv improvisation, är det inte så vanligt att spela musik av någon som inte hör till ensemblen. Stämningsskalan är här bredare än vad fallet ofta är inom friare jazz och sammansättningen är inte heller den sedvanligaste.
Förutom kvartetten, som består av Aaltonen (träblås), Iro Haarla (piano och harpa), Ulf Krokfors (kontrabas) och Reino Laine (trumset), medverkar även Ville Herrala som andre kontrabasist och Tatu Rönkkö med ytterligare slagverk.
Det utgör en viss utmaning att använda sig av två basar, då det inte huvudsakligen är fråga om unisont spel. Lägre toner trivs inte alltid så bra tillsammans, särskilt om intervallerna mellan dem är små. Här är detta inte något problem, eftersom de två kontrabasarna delar på bördan, kompletterande varandra, då de inte spelar unisont.
Unisont spelar Herrala och Krokfors för den delen mycket rent. Man växlar mellan pizzicato och stråke, vilket ger ovanliga men lyckade klangkombinationer. Man kan rentav finna sig lyssna enbart på basarnas samspel även om Aaltonen skulle tuta på med högsta intensitet, som i Reminiscence. Basarna arbetar även med stora intervaller och bidrar också så till harmonierna.
Rönkkös slagverk tillför musiken konkret innehåll i form av färger. De två slagverkarnas insatser sammansmälter till en mångfacetterad och organisk helhet. Laine bryter rytmerna med stor precision i långsammare sammanhang men svänger häftigt i till exempel Haze.
Förutom att Aaltonen nästan blåser tenorsaxen rak på sina ställen, bjuder han även på mild skönhet från flöjt och basflöjt. Fina detaljer i hörs i flöjtspelet, vibratot är personligt långsamt och han böjer även toner på ett intressant sätt. Ursula introduceras genom häftig solosaxofon i afroamerikansk anda, men blir senare skivans kanske vackraste bit.
Iro Haarlas ofta sållade spel är fyllt av koncentration. Hon skapar spänningar genom utsökt bruk av pauser i fraserna och noggrant siktade anslag. I den nästan tio minuter långa All The Birds är hon i briljant fokus en stor del av stycket.
Juhani Aaltonen har genom åren gjort många fina skivor. Denna hör definitivt till de allra finaste.