Konstrecension: Nykomlingar i Helsingfors
Hur många offentliga skulpturer har dykt upp i stadsbilden i år? Helsingfors konstmuseum har placerat ut fem nya verk utomhus och i en metrostation.
Helsingfors
Heterogen flock
I skymningen är Heli Ryhänens Citydjur, som tog plats i Gölparken i Gårdsbacka för en vecka sedan, spännande. Fyra av bronsdjuren står i en klunga på små upphöjningar i kullersten, som herren på täppan reser sig en apa på känguruben.
Djuren har alla minst dubbla personligheter, ofta motstridiga. En spänd krokodilkropp toppas av ett vänligt sälhuvud, ett krokodilhuvud sitter på en rund bullig kropp, som mildrar hotet i de blottade tänderna.
Krokodilklumpen, en liten buse, är på väg bort längs stigen, men annars ter sig hybriderna som en sammanhållen om än synnerligen heterogen flock. De ger en bild av fredlig samlevnad, med mänskliga inslag som händer och fötter.
Förbipasserande barn stannar gärna och bekantar sig med citydjuren, som höjer sig en bra bit över det barnsligt gulliga.
Spretiga rötter
Det växer skyltar i taket på Kampens metrostation. Otto Karvonens verk Kaupungin juuret (Stadens rötter) smälter så pass väl in i miljön att det tog ett tag efter installationen i september i år innan jag verkligen såg dem.
Ändå är det fråga om hela 735 vägvisare som pekar mot olika platser därifrån människor flyttat till Helsingfors. Pilarna visar den kortaste vägen, rakt genom jordklotet.
Att tankemässigt gå genom jorden i stället för att röra sig längs ytan åstadkommer en liten knuff i de inre koordinaterna. På något sätt binder det fastare samman platserna. Under jord är vi dessutom redan på plattformen.
Gömda världsallt
Det nybyggda daghemmet Omenapuisto har en vacker, ljus träfasad och mot gatan finns en liten gård för Pasi Karjulas installation som går in i arkitekturen. Genom det runda hålet i taket ser man en del av vårt världsallt, på väggarna och i taket är små planetliknande träbollar fästa. På var och en av dem finns en husform. De tjugo fantasiplaneterna i Kaikenmaailmanmaailmankaikkeudet (All världens världsallt) är snyggt, grovt formade med motorsåg och helheten är tilltalande – för en vuxen. Den inbjuder snarare till kontemplation än lek så det är tveksamt om ett daghem är rätt plats.
Man kan sitta på stenar placerade i en cirkel på marken, men enligt personalen går verket inte riktigt hem hos barnen som på sin höjd associerar bollarna till Angry birds.
Dessutom är verket oåtkomligt från daghemmets inhägnade lekplats. Däremot är det tillgängligt för förbipasserande, men i det lugna bostadsområdet är den tänkbara publiken knappast stor.
Skådande stol
Bjarne Lönnroos Utsiktsstol är ingenting att sitta på. Det är besvärligt att ta sig upp och den är mycket obekväm.
Skulpturen, som invigdes i Sjöbadsparken på Drumsö i september, verkar snarare själv stå för skådandet. Som en upphöjd spejare vänder den sig majestätiskt mot havet.
Utsiktsstolen i granit är den tredje utomhusskulpturen av Lönnroos i Helsingfors konstmuseums samling. Kärlekens tempel står på krönet av Kälkbacken i Gårdsbacka sedan 2003 och de förgyllda texterna om hur man kan uppleva sin omgivning gjorde han i Femkanten 1998.
Milt välkomnande
Joakim Sederholms Gamlasgubbe ser rätt uppgiven ut, som om han fått frågan men inte kan svara. Uttrycksmässigt känns bronsskulpturen besläktad med kyrkornas fattiggubbar.
Att gesten kan uppfattas mindre varmt välkomnande än tänkt kan bero på att det hade varit riskabelt att låta armarna komma ut för långt från kroppen, med tanke på klättrande barn.
En utgångspunkt för Sederholm är en rad i Franciskus bön: ”Ty det är genom att ge, som man får” och arbetsnamnet på verket var Force of example, not example of force. Mildheten är uppenbar.
Konstverket beställdes i samband med en renovering av Kannelmäen peruskoulu och står vid porten.