Leva snett och dö krångligt
Gilliand’ i lönliga wijs är en fartfylld föreställning med rörelsemönster som närmast är akrobatiska.
Baserat på Arden of Faversham (anonym) och A Yorkshire Tragedy (anonym). Översättning, bearbetning och regi: Hanno Eskola. Scenografi: Anders Karls (Aalto ARTS). Ljusplanering: Janne Björklöf (Opte). Ljudplanering: Arbetsgruppen och Kaj Wager (Opte). På scen: Emil Grudemo El Hayek, Jon Henriksen, Peter Hildén, Mari-Helen Hyvärinen, Julia Högnabba, Samuel Karlsson, Stella Laine, Elisa Makarevitch, Dennis Nylund, Amanda Nyman, Lilian Pettersson, Tom Rejström.
Föreställning 25.11 på Teaterhögskolan
Hanno Eskola ger verkligen eleverna på tredje årskursen vid Teaterhögskolan någonting att bita i då han regisserar dem i deras kandidatexamensarbete.
Pjäsen med den mustiga titeln Gilliand’ i lönliga wijs är den avslutande delen i ett tredelat Shakespeareprojekt, men den här gången blir det egentligen inte Shakespeare, utan i stället en kombination av två pjäser som tidigare felaktigt tillskrivits den store mästaren. Det handlar om två av de tidigaste exemplen på familjetragedier: Arden of Faversham (1592) samt A Yorkshire Tragedy (1602).
Den kluriga titeln är ett direkt citat ur Georg Stiernhielms epokgörande hexameterepos Hercules, där hjälten frestas av Fru Lustas barn, däribland den slampiga dottern Kättja som ”half-bare brösten / gilliand’ i lönliga wijs, och puffade pyste till älskog”. På modern svenska blir titeln alltså ungefär ”Förföriskt i hemlighet visar” och det Kättja visar är alltså sin generösa urringning. Nu har Stiernhielms mustiga dikt från mitten av 1600-talet inte någon större funktion i själva pjäsen, utan fungerar närmast som en markör för att vi nu rör oss i ett idiom från en annan tid, och att fokus ligger mycket på just språket. Ja, och visst finns det både hemligheter och kättja i pjäsen, faktiskt blir det ett verkligt frossande i lönnmord, förtal och utomäktenskapliga affärer.
Mordlysten intrig
Det eviga problemet för examenspjäserna är att hitta en text med tolv lika stora roller, jämnt fördelade mellan kvinnor och män. Den här gången har Eskola tagit till flera olika knep för att lösa det, det första är att kombinera två pjäser för att därmed få fler riktiga roller. Dessutom delar han en roll på två skådespelare och låter (eller tvingar) några av de kvinnliga eleverna att spela män.
De här strategierna har varierande framgång. Sammankopplingen av de två pjäserna blir aldrig riktigt organisk, och då Arden of Faversham ges betydligt mer tid blir A Yorkshire Tragedy mer av en sidointrig som man inte riktigt kommer in i, trots fina prestationer av Elisa Makarevich och Peter Hildén.
Arden of Faversham är berättelsen om mordet på den rika herr Hardman (Samuel Karlsson), en konspiration som initierats av hans hustru Anna – en roll finurligt uppdelad mellan Marie-Helen Hyvärinen och Stella Laine – och hennes älskare Mosby (Tom Rejström).
Också andra är ute efter Hardmans liv, inte minst tjänsteflickan Susanna (Lilian Pettersson) och hennes fästman Kent (Jon Henriksen). Det är egentligen bara Hardmans kyliga sekreterare Ericson (Amanda Nyman) som inte är ute efter hans liv, och med tanke på det visar han sig vara överraskande svår att ta av daga.
Först lejer man en konstnär (Julia Högnabba), som säger sig kunna måla ett porträtt som förgiftar den som ser på det. Nå, den planen var kanske inte så bra, så i stället anlitar man råskinnen Blackberg och Rusk, roligt gestaltade av Dennis Nylund och Emil Grudemo El Hayek. Vad som följer är en serie tokroligt misslyckade mordförsök i slapstickgenren.
Skojiga anakronismer
Det ganska krångliga språket, ett slags blandning av blankvers och höglitterär prosa, har uppenbarligen tuggats noggrant i repetitionsfasen, och det flyter mestadels på utan problem. Eskola är inte rädd för att blanda stilar och tidsperioder, vilket framkommer i en mängd skojfriskt anakronistiska repliker. Det högtravande idiomet kontrasteras ofta mot de mustiga utsagor skådespelarna bjuder på. ”Min själ är ett dass, fullklottrat med snusk!” utbrister till exempel herr Hardman.
Regin är fartfylld och en del rörelsemönster närmast akrobatiska. Efter en lite stagnerad period i mitten lyfter det hela lagom till den gruvliga finalen. Som det heter i pjäsens presentation är det här en berättelse om att leva snett, älska avigt och dö krångligt. Så gjorde man under den elisabetanska eran och så gör man fortfarande i dag.