Musikrecension: Utanförskap och förlorad oskuld
Benjamin Britten 100 år. Britten, Roussel, Ravel. RSO, dir. Stéphane Denève, solist Simone Lamsma, violin. Musikhuset 22.11.
Med halva konsertprogrammet firade RSO den briljante och mångsidige Benjamin Britten exakt hundra år efter kompositörens födelse. Han är fortfarande lika uppskattad som någonsin och märkligt nog nästan mer kontroversiell nu än under sin livstid. Det gäller givetvis musiken men faktiskt också hans privatliv.
Att hans livskamrat var tenoren Peter Pears, det visste nog alla redan då. I dag höjer det inga ögonbryn. Då baron Benjamin dog 1976, var det sir Peter, inte Benjamins syskon, som fick ta emot drottning Elizabeth II:s kondoleanstelegram.
Men lagom till 100-årsjubileet har två biografier kommit ut som också gräver djupt i den problematiska frågan om Britten och de tonårspojkar som han umgicks med. Den som vill läsa mera om detta hittar massor av artiklar på webben.
Bländande tolkning
Ett återkommande ämne i Brittens operor var utanförskap och förlorad oskuld, så också i mästerverket Peter Grimes, där den förmodligen oskyldige fiskaren Peter döms av sin egen bygemenskap. RSO spelade Passacaglia ur operan, som på sitt obönhörliga sätt beskriver Peters konflikt med byborna och mer än så. Britten hade själv svårt att acceptera sin sexuella läggning och den domen drabbade honom ännu hårdare än samhällets.
För Britten var musikens sociala roll viktig – han arrangerade festivaler och skrev musik för icke professionella och för unga. Under brinnande krig förde han också fram sin pacifism i musiken, t.ex. violinkonserten som han skrev i landsflykt i New York vid tiden för spanska inbördeskriget.
RSO bjöd på en bländande tolkning. Holländska solisten Simone Lamsma har en härlig teknik. Vilken ton och smidighet hon presterar och hur väl den kanske litet karga men svåra orkestersatsen sitter under Stéphane Denèves inspirerande ledning! Publikens jubel tvingade fram ett extranummer av den fenomenala solisten: Largo ur Bachs C-dursonat som lät som en dröm på hennes Stradivarius.
Först efter pausen fattade man hur karg fastän raffinerad på sitt sätt den brittenska orkestreringen är, då Stéphane Denève brassade på med Albert Roussels franska färgprakt. Dirigenten råkar komma från samma stad som Roussel, Tourcoing på gränsen mellan franskt och flamländskt. Roussel har fransk färgpalett men nordeuropeisk organisation, hävdar dirigenten som gav en verkligen sprakande framtoning åt den nästan litet kalejdoskopiska musiken.
Som socker på bottnen kom Ravels Boléro som Denève hade mästerlig koll på. RSO:s musiker spädde på med lekfulla, suggestiva effekter som inte felade sin verkan. En upplivande konsert!