Bokrecension: PO Enquist – Liknelseboken
Per Olov Enquists nästan kliniska perfektion har under de senaste åren ersatts av en större sårbarhet. Henrik Jansson läser en författare med ett levande, mångskiktat djup.
Norstedts, 2013
Per Olov Enquists författarskap sträcker sig vid det här laget över ett drygt halvsekel, och delar sig i fyra huvudsakliga skeden. Iögonfallande är att han, liksom det så ofta är med betydelsefulla författare, behövt en del tid för att nå upp till sin fulla nivå.
Flera av hans tidigare 60-talsverk inordnade sig i den ”öppna” romantrend, vars förespråkare presterade högtflygande teoretiska inlägg om den medskapande mottagaren – delvis lånade direkt från bildkonsten – men mer sällan några litterärt fruktbara tillämpningsmodeller. Därifrån gled han vidare till nästa tidstypiska riktning, dokumentarismen, och levererade då sina första intressantare romaner (Legionärerna, Sekonden och Musikanternas uttåg). Kring de här tiderna inleddes också det tredje skedet, i och med att han började skapa sig en position som småningom också internationellt framgångsrik dramatiker.
Men det är ändå hans fjärde och fortfarande pågående litterära period som är den mest remarkabla, med höjdpunkter som de Augustbelönade Livläkarens besök (1999) och Ett annat liv (2008). Han har under det här skedet hållit kvar ett ben i den dokumentära traditionen, och i stället för att enbart lita till fantasin gripit tag i sådant som inträffat i hans eget eller en del historiska gestalters liv – för att sedan bolla med dessa verklighetsdetaljer utgående från fiktionens spelregler.
Den nya romanen Liknelseboken tar avstamp i berättarens grubblerier över att han borde ha hållit ett annorlunda tal efter moderns begravning många år tidigare. Han frågar sig om det inte kunde vara möjligt att skriva en reviderad version av gravtalet, speciellt som han av en kusin numera fått sig tillsänd faderns halvt uppbrända kärleksdiktning till denna mor.
Fast liksom så ofta spinner Enquist sin väv av många olika slags trådar, och de tycks länge spreta åt helt olika håll. Här finns också de döende vänner hans berättare i dagsläget omges av, de som uppenbarligen vill dra ner honom till sitt eget gränsläge, liksom en känsla av att det när 80-årsstrecket närmar sig blivit hög tid att nedteckna den kärleksberättelse som så länge förblivit oskriven. Denna förefaller till en början att sammanhänga med modern, men ändrar småningom kurs och kommer snarare att fokusera på den sedan länge avlidna kvinna som en gång invigt den 15-årige pojken i det sexuellas mysterier.
Den nu åldrande berättaren och författaren själv påminner intill förvirring om varandra, och eftersom någon annan åtskillnadsmarkering än perspektivets vagt distanserande ”han”-form aldrig görs kan den som önskar gott se boken som en pendang till den självbiografiska föregångaren Ett annat liv. Fast själv läser jag den ändå helst som roman, en modell också undertiteln stöder.
Biblisk ton
Få av dagens svenska författare har med bevarande av sin litterära integritet i så hög grad som Enquist språkligt kunnat använda sig av en frireligiös sensibilitet (hans västerbottniska barndomsarv), och just den här gången odlar han den ådran flitigare än någonsin och ger sin liknelsebok en klart klingande biblisk ton.
Men fram för allt är Liknelseboken ett verk där författaren med stort tålamod och många sidospår, i nästan plågsamt långsamt tempo, försöker skriva sig fram till någonting i det längsta okänt. Det är som om han gick i cirklar kring något som bränner, trevande och eftertänksamt, och jag kan i något skede börja undra om han alls tänker ta sig in till kärnan. Fast den frågan är nog fel ställd. I själva verket är det just det fortgående reflekterandet, kretsandet kring och kring, som bär upp berättelsen.
Dessa ständiga omstarter, upprepningar och revideringar bildar efterhand ett retoriskt-poetiskt mönster med stor suggestionskraft. Och när de inledande utgångspunkterna bearbetats och delvis eliminerats (byggställningarna har rivits, som berättaren uttrycker saken) kan de länge så förvirrande trådarna till slut kanske också – som ett litet bonus – knytas samman till en kärlekshistoria. Inte den från början planerade, men en annan och precis lika märklig.
En personlig slutkommentar
Mitt förhållande till Enquists författarskap har, efter att jag under 80-talet av skäl som i dag tycks mig dunkla ägnat en massa tid åt att forska i det, under långa skeden varit ambivalent. Och jag kan också under min session med Liknelseboken tycka att läsningen i högre grad störs än gynnas av den bakgrunden. Eftersom Enquist ofta plockar sammanfogande element, symboler och arketyper direkt ur det egna tidigare författarskapet riskerar för mig återklangerna ibland att stå i vägen för det som borde vara här och nu.
Men ändå: att han under detta sena skede nått fram till en större sårbarhet och värme är uppenbart. Det som en gång varit slipat perfektionistiskt men ibland lite kliniskt har till slut fått ett levande, mångskiktat djup.