Bokrecension: Athena Farrokhzad – Vitsvit/ Hanna Hallgren – Roslära
Anna-Lina Brunell har läst två oupphörligt intressanta lyrikböcker som tillsammans bildar en komplex helhet om nation och tillhörighet.
Albert Bonniers förlag, 2013
Pequod Press, 2012
Är den här platsen din? Har du begravt någon i den här jorden? Är du hemma här, är du välkommen? Kan de uttala ditt namn? Får du över huvud taget vara här?
Du tycker kanske det är enkla frågor att svara på, eller svåra. Du svarar kanske ja eller nej eller vet ej. Oavsett vilket är dina svar oupplösligen förenade med andra människors svar på samma frågor. Din hemmahörighet hör ihop med någon annans utanförskap. Det blir alldeles uppenbart vid läsningen av dessa två diktböcker.
Athena Farrokhzads debut i eget namn, utkommen på Bonniers tidigare i år, är folieblank och silvrig, som en spegel för läsaren att skärskåda sig i om bara reflektionen var skarpare och mindre dimmig. Men så blir jaget i boken också suddigt speglat i de uttalanden som diktsviten består av. Det är inte klart vem hon är, huvudpersonen, men vi kan sluta oss till att det är en skrivande dotter med namnet Athena, då hennes mor påminner henne om att hon föddes ur sin fars huvud och att civilisationen stammar ur hennes namn. Platsen är exilen. ”Min familj anlände hit i en marxistisk tradition”, börjar första sidan, som berättar om hur modern fyllde huset med plastgranar och receptböckerna med Janssons frestelse.
Talar gör sedan inte diktjaget, det gör hennes mor, far, mormor, bror och morbror. Alla tycks ha sina bestämda roller, mamman sitt martyrskap, pappan revolutionen, och mormor nostalgin, sitt hem och hushåll: ”Kom hit ska jag ta dina mått och sticka dig en ylletröja.” Från krigets verklighet talar morbrodern, han som ”raffinerade sina liknelser med varje piskrapp”. ”Kriget har aldrig tagit slut”, påminner han, ”Du har bara slutat vara krigets offer”.
Replikerna rullar fram, talar med varandra och mot varandra. De bildar en berättelse om relationerna i en familj märkt av krig och flykt och förlorat sammanhang.
”Underskatta aldrig vilka besvär människor gör sig / för att formulera sanningar som är möjliga för dem att uthärda”, säger mamman. Och till brodern: ”Ta dig i akt för främlingar / Minns att du ingenting har att återvända till / om de skulle bli fientliga.”
Titeln Vitsvit kan läsas som en diktsvit om vithet, eller som ett upprepat vitt, eller som sviter, skador av vithet. Och det som lyser allra vitast och skadligast är språket. Det är vitt som modersmjölk, och värre. Det är ett blekmedel som modern i sina våldsamma assimilationsförsök låter rinna genom syntaxen, tills hennes stavelser blir vitare ”än en norrländsk vinter”.
Och så är också texten i boken vit mot svarta remsor, som utskriven på märkband. Det hade kunnat bli plojigt om inte remsorna även underströk ett annat drag i boken: språkets stadfästande karaktär, hur det stipulerar men också manipulerar. Replikerna låter och ser ut som sanning – men de påminner också om språkets möjlighet till lögn och förvrängning. ”Alla familjer har sina berättelser / men för att de ska fram krävs någon / med en särskild vilja att vanställa”, säger modern. Än mer tydlig är brodern i en av sina postkolonialt medvetna utsagor: ”Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen.”
Stenar, socker
Om just detta handlar, tror jag, också Hanna Hallgrens diktsamling Roslära, utkommen i höstas på pigga Pequod Press. Den är till uttrycket väsensskild från Farrokhzads bok: Vitsvit har sina devisliknande remsor av repliker, Roslära sina textliga lakuner, blanka utrymmen, ord och fraser som mellan snedstreck bryter sig in i texten, som för att ge alternativ. Ändå talar böckerna med varandra. Titlarna klingar lika i sin kortfattade mångtydighet, motiven vandrar mellan dem, mjölk, stenar, socker, stumhet, och tematiken: tigande och talande.
Roslära är en starkt självrannsakande text. Vad är vithet – oskuld eller arsenik? Vitt är glömska och osynlighet, vita fläckar, som med en skenbar transparens täcker över och döljer. Hallgren skriver om ”de genomsnöade ögonen”, och om att som vit och hemmahörig förhålla sig till sin egen hemortsrätt. Till nationen som byggs med våld, till välfärdssamhället som bygger på utsortering. Om förhållandet till det egna hemmet, till minnena av somrar och vintrar i snö, av ”strån förda mot läpparna och huden / äppelriken [...] De rikaste riken, allra djupaste hud, dit allt och allt / med skärvor når”
För mig blir Roslära som en enda illustration av dubbelheten i ordet ”öm”: med sina betydelser av tillgivenhet, ömtålighet och ledbrutenhet. När jag läst och läst igen, dykt in och ut i texten, får jag för mig att den bygger på ett utväxlande av egenskaper – mjukt och hårt, varmt och kallt, ljust och dunkelt – som ständigt skiftar och byts ut mot varandra. Snön som vid första anblicken är mjuk och inbäddande visar sig efter ett ögonblick vara isande kall, kylande tjäle ner i marken. Lakan blir svepningar blir segel blir hud, ådror rymmer flod såväl som blod. Helt utan kylighet omvandlar Hallgren det nära, välbekanta och invanda, visar upp dess andra sida. ”Vad, i allt det vita”, skriver hon, ”förknippades med tro, ren och skär” – och plötsligt framstår till och med oskuld och tilltro som obehagligt kopplade till renhet.
Det kan låta som en hårdkokt text, men Roslära är smärtsamt vacker poesi, med rosen som central och mångtydig symbol. Där finns ett älskat du, men mer än att besjunga eller åtrå går kärlekslyriken i Roslära djupare och vidare, som i denna passage: ”Rosors inkråm, röda, svarta, violetta papiller som talet inte fäster vid / Den världen vill jag se. De hemliga stegen, dofterna och träden.” Hallgren tycks skriva ur en ärlig strävan att sträcka sig utanför det egna jaget, den egna historien, minnet, känslorna och hemmet, att omfatta duet utan att annektera och ta i besittning. Fullt medveten om att denna strävan – att i sig själv inkludera något annat än sig själv – vilar på ett privilegium, att det är den gynnades företrädesrätt.
”Jag skäms inför dig”, skriver Hallgren, ”Jag vet ingenting / och kan ingenting skriva.” Och som läsare tappar jag andan inför hur rasande skickligt och vackert och skarpt Hallgren likväl skriver, rakt ur denna svarslöshet.
Det här är två oupphörligt intressanta böcker. Sammantaget bildar de en hyperkomplex tanke-, känslo- och idéväv om nation och tillhörighet, ja om inget mindre än att vistas i ett sammanhang och livsrum. De är i bästa mening instabila texter om vithetens blinda fläckar, om språket som barbari, om tystnad, synlighet och osynlighet. Utan tvekan mina mest genomgripande läsupplevelser i år.