Musikrecension: En angenäm Wagnerkväll
Bryn Terfels massiva baryton är som skräddarsydd för mångfasetterade roller av åldrande män som befinner sig i korselden av plikter, rädslor och lust, skriver Hbl:s recensent.
Medv. Rachel Willis-Sørensen, sopran. Helsingfors stadsorkester, dir. Gareth Jones. Wagner. Musikhuset 20.11.
Endast Wagner stod på programmet då walesiska basbarytonen Bryn Terfel besökte Musikhuset på onsdagen. Helsingfors var tredje etappen i Terfels och sopranen Rachel Willis-Sørensens konsertturné i fem skandinaviska städer.
Vid sina 48 år är den massiva barytonen som skräddarsydd för mångfasetterade roller av åldrande män som befinner sig i korselden av plikter, rädslor och lust. Terfel övertygade i både Hans Sachs aria Was duftet doch der Flieder ur Mästersångarna i Nürnberg och Wotans Abendlich strahlt ur slutet av Rhenguldet.
Terfels sångsätt är i grund och botten kraftfullt, men vid sidan om de mäktiga, till och med våldsamma fortena kultiverar han även känsliga pianissimon, som tillåter en smidigare legatolinje. I den gripande tolkningen av Wotans farväl till sin dotter Brünnhilde (ur Valkyrian) utnyttjade Terfel hela uttrycksskalan.
Unga amerikanska Willis-Sørensen har en sopranröst med slagkraft och jämn kvalitet ända till glansfulla höga toner. Elsas aria Einsam in trüben Tagen ur Lohengrin kändes en aning försiktig, men senast med Elisabeths aria Dich, teure Halle ur Tannhäuser vann Willis-Sørensen mig fullkomligt över på sin sida. En intagande talang!
Med Terfel sjöng Willis-Sørensen två träffande valda duetter. Hans Sachs och Evas duett Gut’n Abend, Meister ur Mästersångarna bjöd på en lämplig dos humor. Sentas och Holländarens omfattande duett Wie aus der Ferne ur Den flygande holländaren blev en av konsertens höjdpunkter, även om Terfel verkade pressa sin röst i slutet.
Dirigenten Gareth Jones, även han från Wales, föredrog relativt raska tempon samt undvek större dramatiska effekter. Den täta kontrapunkten i orkesterns inledningsnummer, ouvertyren till Mästersångarna, förblev litet diffus.
Ändå kunde man höra stormen vina i ouvertyren till Den flygande holländaren och ryckas av med den vilda Valkyrieritten, och Helsingfors stadsorkester skötte sin del alldeles utmärkt.
En konsert som består av ett antal korta nummer bildar sällan eller aldrig någon övervägd konstnärlig helhet, utan huvudsaken är att godbitarna är många. Som socker på bottnen hördes två glänsande extranummer, Willis-Sørensens tolkning av Schmerzen ur Wesendonck-sångerna och – äntligen – Terfels tolkning av Wolframs sång till aftonstjärnan.