Vi utnyttjar välfärdens sista droppe
Välfärdssamhället fortsätter att avvecklas. Domedagen lurar inte bakom knuten, men om vi inte förbereder oss på att välfärdens bränsle håller på att sina blir smällen ännu mer förödande, hävdar författarna till en läsvärd fackbok, som är nominerad för Fack-Finlandia-priset.
Energipolitik
Vi är så beroende av billig olja och så invaggade i en falsk tro på att den inte ska ta slut att vi inte inser allvaret. Det är budskapet i Rauli Partanens, Harri Paloheimos och Heikki Waris bok Suomi öljyn jälkeen, Finland efter oljan.
Författarna målar upp en skrämmande bild av en nära förestående framtid där vi tvingas montera ner välfärdssamhället som vi känner det. Dagens "omöjliga" krav på att kommunerna ska spara in en miljard lär vara småpotatis i jämförelse med vad de närmaste åren kommer att bjuda på.
– Den livsstil den billiga oljan möjliggör blir omöjlig när oljan blir dyr, fastslår boken.
Experterna tvistar om när oljeproduktionstoppen, peak oil, infaller. Varje gång man förutspått slutet har det visat sig att det funnits gott om olja kvar. Det finns det fortfarande, påpekar författarna, men nu är den lättillgängliga och billiga oljan så gott som slut. Och inget samhälle har råd att ersätta billig olja med dyr.
Att världen överlevt tidigare oljekriser är irrelevant. Författarna menar att det är hög tid att inse att den viktigaste, icke-förnybara råvaran, som utgör grunden för vår välfärd, inte längre är tillgänglig till samma pris, och vad det betyder för var och en.
Tron på att oljan fullt ut kan ersättas av skifferolja, oljesand, biobränslen eller tekniska innovationer avfärdar författarna som dagdrömmerier. Den lättillgängliga oljan har varit överlägsen när det gällt att få ut maximal energimängd med minimal energiinsats. Detsamma gäller inte för olja som borras i Arktis svåra förhållanden.
Oljeproduktionsvolymerna har bara nätt och jämnt ökat de senaste fem åren, men den volym olja som säljs på den fria marknaden har minskat sedan 2005. Kina och Indien har ingått långa bilaterala avtal med producentländerna så att de kan fortsätta öka sin konsumtion medan världsmarknadsoljan fortsätter att minska, vilket trissar upp priset.
– Det är konstigt hur en så oroväckande trend har fått så lite uppmärksamhet i offentligheten. I praktiken infaller oljeproduktionstoppen nu, skriver författarna.
För Finland som importerar all sin olja innebär prisstegringen att vi måste öka exporten för handelsbalansens skull, vilket är svårt om vår egen, oljedrivna ekonomi sackar efter. På sikt måste vi minska oljeberoendet. Eftersom dyrare olja hämmar tillväxten hänger välfärden i framtiden på hur vi lyckas förbättra vår oljeeffektivitet.
– Det vore vettigt att satsa merparten av den sinande oljan på att avveckla oljeberoendet, bygga oljefri logistik och anpassa oss till det oljefattiga samhället så länge tid är, skriver författarna.
Boken är lättfattlig men också skrämmande för att den bygger på enkla fakta som finns tillgängliga, men som ingen riktigt noterar i överflödet av information. Kritiken riktas mot bekväma journalister, kortsiktiga politiker och företagsledare, fega tjänstemän och en oförstående allmänhet som hellre blundar och förnekar än tänker.
Författarna förutspår bland annat att privatbilismen kommer att ta den hårdaste smällen, att semesterflygen blir för dyra för medelklassen och att maten blir dyrare när oljepriset stiger. Boken förutspår inte apokalypsen utan snarare en långvarig ekonomisk kräftgång som tvingar oss att avstå från förmåner som vi i dag tar för givna.
Till bokens förtjänster hör det sakliga tilltalet, kryddat med lagom ironi. När fakta talar för sig själv behövs inga utropstecken. Allra bäst är det breda angreppssättet där ekonomiska teorier byggs på med samhällsanalyser, grundläggande mänsklig beteendepsykologi och en förståelse för miljödimensionen, utan att det ena ställs över det andra.
Mindre lyckat är därför det fiktiva kapitel där författarna skissar upp morgondagen som den kunde te sig om vi begår alla de misstag vi blundar för i dag. Att fantasin kommer in förtar en del av bokens effekt som i övrigt bygger på väldokumenterade fakta.
Att författarna framställer samåkning som ett framtidsrecept är inte helt klädsamt då två av dem är involverade i ett företag som utvecklar samåkningstjänster. Med beaktande av allt detta är boken ändå i högsta grad nyttig läsning för alla som är intresserade av framtiden.
Det trista är att boken ger verkligt dåliga odds för att välfärdssamhället – som redan lever på lån – inte ska avveckla sig självt. Författarna skriver att de hoppas att de har fel, att deras slutsatser är överdriva. Det är lätt att hålla med. Dessvärre ser det alldeles tillräckligt dystert ut om ens en del av deras prognoser slår in.